Relaterade artiklar
Höger och vänster har spelat ut sin roll i politiken. Ideologierna är döda och arbetare är idag mer intresserade av ordning och reda än arbetarmakt och socialism.
Så låter det ibland när politiska kommentatorer ska analysera socialdemokratins och arbetarrörelsens kräftgång de senaste decennierna.
Sedan kapitalistklassen inledde sin nyliberala offensiv i slutet av 1970-talet har arbetarrörelsen varit på defensiven. Realsocialismens fall slog hårt mot den kommunistiska rörelsen, inklusive de partier som aldrig stått organisatoriskt eller ideologiskt nära partierna i öst.
Delar av arbetarklassen har övergett de traditionella arbetarpartierna och en del har gått till konservativa eller högerpopulistiska partier.
Trots nedskärningar, arbetslöshet, segregation och krigshets saknas en stark och stridbar arbetarrörelse som kan erbjuda alternativ. Så vilka slutsatser kan alla vi som vill återuppbygga en sådan dra?
Det saknas knappast förslag på vad arbetarrörelsen borde eller inte borde göra.
S-märkta Tidens chefredaktör Payam Moula drar slutsatsen att arbetare inte längre är intresserade av vänsterpolitik och att det därför är meningslöst för arbetarrörelsens partier att leta sig tillbaka till sina ideologiska rötter. Socialdemokraterna måste tänka om och anpassa sig efter vad arbetare tycker idag, istället för att rota fram gamla idéer.
För Moula är den danska socialdemokratin förebilder. Där har Socialdemokratiet antagit en betydligt hårdare migrationspolitik än sitt svenska systerparti som en del av en strategi för att vinna tillbaka arbetarväljare.
Statsminister Magdalena Andersson själv är inne på samma linje. I en intervju i Arbetet i början av juni hävdade hon att det är svårt för Socialdemokraterna att bedriva vänsterpolitik – eftersom så många arbetare röstar höger. Då återstår att anpassa sig åt höger.
Liknande tankegångar finns även i Vänsterpartiet, nu företrätt av partiordförande Nooshi Dadgostar. Inför årets val har V bestämt sig för att prata mer om industripolitik och mindre om miljö – men också mindre om socialism. Målsättningen är att vinna tillbaka arbetare på landsbygden.
För andra har slutsatsen varit att helt överge vänstern och istället anamma en ideologilös populism. I Örebro har den före detta vänsterpartisten Markus Allard startat Örebropartiet, som fick två mandat i kommunvalet 2018.
Partiet och Allard själv har vunnit anhängare, inte minst på sociala medier, genom att kritisera såväl slöseriet med skattepengar som invandringen. Allard kallar sig varken höger eller vänster, utan kort och gott populist. Hans egen uttalade vision är att populistiska lokalpartier ska förena sig och hota makten underifrån.
Örebropartiet har redan inspirerat till liknande initiativ i andra kommuner. I Malmö har en före detta medlem i Kommunistiska Partiet startat ett populistiskt lokalparti, och i ytterligare några kommuner finns liknande initiativ med rötterna i vänstern.
Populistiska lokalpartier är i sig inget nytt. Men lokala partier har stärkts de senaste valen och har nu 575 kommunala mandat. I 49 kommuner sitter de med och styr – främst i borgerliga (30 kommuner) eller blocköverskridande styren (16 kommuner). Framgångsreceptet är, åtminstone enligt Benny Engberg, ordförande i sammanslutningen Lokala partiers nätverk, frånvaron av ideologi.
De säger sig vara varken höger eller vänster och deras politiska utspel varierar med de ofta karismatiska företrädarna som leder dem. Men hur rätt de än har i enskilda frågor är det sällan särskilt mycket som skiljer lokalpartierna från riksdagspartierna, väl vid makten.
Det tog inte lång tid efter att Oberoende realister blev största parti i Hagfors i valet 2018 och tog över styret i kommunen innan den första nedskärningsbudgeten klubbades. Det parti som kallar sig ideologilöst företräder eller accepterar i de flesta fall i slutändan samma borgerliga nedskärningsideologi som övriga partier.
När högersossen Payam Moula, nysossen Nooshi Dadgostar och lokalpopulisten Markus Allard vill skjuta ideologin åt sidan, menar vi kommunister istället att en kämpande arbetarrörelse behöver mer ideologi.
För det är inte för mycket ideologi som är orsaken till att arbetarrörelsen försvagats. Tvärtom.
I hela Europa har socialdemokratiska partier och vänsterpartier avsagt sig socialismen och närmat sig mitten. För väljarna har det blivit allt svårare att se någon skillnad mellan vänsterpartier och borgerliga partier.
Vid makten har de blivit samma administrerande nedskärningspartier. Budgetramar, finanspolitiska ramverk och EU-regler påstås göra något annat omöjligt.
När konsensus i stort sett rått över den ekonomiska politiken har symbolpolitik, identitetspolitik och värderingsfrågor fått allt större utrymme. Detta har gynnat högerpopulistiska partier som kunnat framställa sig som något helt annat, bortom de traditionella partierna. Men istället för att göra upp med nedskärningsideologin och ifrågasätta kapitalismen har de lagt skulden för raserandet av välfärden på invandringen.
För vår del vet vi att ett revolutionärt arbetarparti måste stå på två ben för att kunna hålla balansen. Det räcker givetvis inte med ideologi. Med enbart principer och vackra visioner tappar man lätt fotfästet och hamnar i världsfrånvändhet eller sekterism.
Men lika lätt är det att tappa fotfästet om man nöjer sig med dagsfrågor och lokalpolitik.
Balansgången är inte alltid enkel. Under Kommunistiska Partiets existens har vi ibland stött oss lite för mycket på det ena benet, och ibland lite för mycket på det andra.
Bara med båda benen stadigt på marken kan vi sätta dagsfrågorna i ett större sammanhang och knyta dem till den socialistiska antikapitalism som är helt nödvändig för en stridbar arbetarrörelse.
