Relaterade artiklar
De senaste veckorna har media och politiker lobbat intensivt för ett svenskt Natomedlemskap, som nu ser ut att bli verklighet. Men trots att politikerna går vidare med ansökan är motståndet mot Nato fortfarande betydande.
Bland unga män är hela 43 procent mot ett Natomedlemskap. Det är mycket bra att motståndet är som störst hos de som lever med hotet om att bli kanonmat i USA:s krig.
Ändå går det inte att förneka att Natolobbyn onekligen skördat framgångar. Många människor upplever det påstådda ryska hotet som en realitet och det finns ett lågt förtroende för Sveriges försvarsförmåga.
Det svenska försvaret baserades under lång tid på allmän värnplikt och ett starkt totalförsvar, men sedan flera decennier har vår försvarsförmåga avvecklats. Delvis till följd av Sovjetunionens kollaps och minskade spänningar i vårt närområde, men minst lika viktig har den Natoanpassning som pågått inom försvarsmakten varit.
Värnpliktsarmén med invasionsförsvar som huvuduppgift har ersatts med en professionaliserad insatsarmé som ska bedriva krig mot fiender långt utanför landets gränser.
Istället för att skydda vårt land skickades svenska soldater i 20 år till Afghanistan, för att under Natobefäl bekämpa talibaner, och under inbördeskriget i Libyen deltog Sverige återigen på Natos inbjudan. Istället för att skydda svenskt luftrum stationerades tio svenska flygplan och ett hundratal personer från flygvapnet på Sicilien, varifrån de deltog i angreppet på landet.
Kostnaden för den svenska militära insatsen i Afghanistan mellan 2001 och 2014 beräknas i en statlig utredning ha landat på uppemot 21 miljarder kronor. Utöver det fick fem svenska soldater sätta livet till och över 30 skadades.
Hur många afghanska liv insatsen kostade vill Försvarsmakten inte redovisa – men utredningen kunde konstatera att de svenska insatserna inte lyckades bidra till en hållbar säkerhet i landet.
Istället för att skydda landets gränser har försvaret alltså lagt tid, pengar och utrustning på att understödja amerikanska krigsprojekt i Afghanistan och Libyen. Deltagandet i USA:s krig har istället ökat risken för islamistiska terrorattacker i Sverige.
Vår militär har alltså redan anpassats efter Natos och USA:s önskemål. Det gamla invasionsförsvaret har ersatts av ett insatsförsvar och med det har Sverige tappat beredskap att hantera både krig och kriser. Men försvarsförmågan har också tagit stryk av andra anledningar – det nyliberala systemskifte som pågått i över 30 år har eroderat vårt civilförsvar.
De statliga beredskapslagren avvecklades efter politiska beslut i början av 2000-talet, det ansågs dyrt och onödigt för staten att hålla med livsmedel, bränsle och medicinsk utrustning i händelse av krig.
Men också de regionala och kommunala beredskapslagren har försummats av snåla politiker som velat lägga pengar på annat. När pandemin slog till våren 2020 stod många livsviktiga verksamheter helt oförberedda – beredskapslagren var tomma och personal fick tvingas ut att arbeta på ett sätt som riskerade både anställdas, patienters och brukares hälsa.
Sjukvården var redan innan pandemin i ett närmast kroniskt undantagstillstånd – och läget har inte förbättrats sedan dess.
I början av februari, några veckor innan Rysslands angrepp på Ukraina, befann sig Visby Lasarett i förstärkningsläge – den andra graden av beredskapsläge. Det var andra gången för året och sedan dess har sjukhuset gått upp i stabsläge – den första graden – ytterligare två gånger.
Trots återkommande beredskapslägen ska sjukvården på ön spara. En prognos visar att sjukhuset på ön i år kommer göra ett minusresultat på 10 miljoner.
Inga stora siffror, inte minst om det är priset för att ge medborgarna en säker och god vård. Men för de ansvariga politikerna är det ett underskott som inte kan tolereras. Miljonerna ska hittas och åtgärder i en handlingsplan ska redovisas – räkna med nedskärningar alltså.
I slutet av april beklagade sig den gotländska sjukvårdsdirektören, Marie Loob, över läget. ”Våra politiker är väl medvetna om att vi ännu saknar en hållbar plan för att trygga verksamheten”, skriver hon i ett veckobrev. Då befann sig sjukhuset återigen i stabsläge efter stor personalbrist på två avdelningar.
Visby Lasarett är inte ensamma. Pandemin visade att den svenska sjukvården är anemisk. Ständiga nedskärningar och ”new public management” har skapat en vårdapparat och en vårdpersonal som hela tiden pressas till det yttersta. Det hör numera till det normala att sjukhus och hela regioner går upp i beredskapsläge mer eller mindre varje vecka. Det är en verksamhet som knappt ens fungerar under normala förhållanden.
Politiker som skriker sig hesa om att placera mer trupper på Gotland har inte en tanke på vilka som ska vårda de soldater som förväntas strida där. Bara nyliberala fundamentalister kan bortse från hur försvarsförmågan på Gotland försämras av att öns enda sjukhus inte har personal för en fungerande verksamhet.
Det är inte bara sjukvården som slagits sönder av marknadskrafter och budgetdisciplin. Elförsörjning, telekommunikation, järnvägen och annan infrastruktur som utgör en nödvändig del av totalförsvarets kapacitet har avreglerats och fragmenterats in absurdum.
Den svenska nyliberalismen har varit mer förödande än någon rysk påverkansoperation skulle kunna hoppas vara. Svenska politiker har helt självmant och i eget intresse beslutat att försämra vår försvarsförmåga för att blidka kapitalets vinstkrav.
Att stå under det amerikanska kärnvapenparaplyets beskydd framstår bara som lockande för de som inte ser någon annan politisk framtid än nyliberalismens. Istället för att öka krigshotet genom Natomedlemskap borde Sverige höja sin försvarsförmåga genom en stark välfärd.
