Låt styrkan i kollektivet vara ledstjärnan 2022

Trots facklig passivitet och trots arbetsköparnas försök att förbjuda stridsåtgärder kommer arbetsplatskampen hitta nya vägar. Nyckeln till framgång är att vi agerar gemensamt.

2022-01-03

Striketober – det namnet fick årets strejkvåg i USA som nådde sin kulmen under årets tionde månad. Arbetarna på stora företag som Kelloggs, John Deere, McDonalds och sjukvårdsföretaget Kaiser Permanente gick ut i konflikt. Totalt strejkade över 100.000 amerikanska arbetare i oktober, den högsta siffran sedan efterkrigstiden. Samtidigt var stödet för strejkerna bland allmänheten rekordhögt. 68 procent av amerikanerna tyckte det var rätt att gå i konflikt.

Till skillnad från USA är den fackliga passiviteten i Sverige monumental. Det visar sig allra tydligaste i lasfrågan, där LO och TCO valt att lägga sig platt för arbetsköparnas krav på flexibilitet. Men när facken står handfallna kommer arbetare börja agera på egen hand.

För ett knappt år sedan stod ett hundratal tågvärdar och lokförare utanför Arrivas lokaler i centrala Malmö. Inne på kontoret satt Sekos stridbara skyddsombud Ola Brunnström i möte med företagsledningen om att avsluta hans anställning. Anledningen var en formulering i ett mejl till fackklubbens medlemmar som avslutats med raderna: ”Var inte rädda för cheferna, de ska vara rädda för oss.”

Fackligt skitår 2021 – Fackliga aktivisten Jenny Bengtsson ser tillbaka på ett år i motvind
Under mellandagarna hade arbetskamraterna samlats till möte och beskedet till Arrivas företagsledning var kristallklart: Låt Ola behålla jobbet annars står tågen stilla! Hotet fick företaget att backa och tågen fortsatte att rulla som om inget hänt. Styrkan i det kollektiva agerandet går inte att bortse från. Utan arbetskamraternas hot om att bryta mot kollektivavtalets fredsplikt och gå ut i vild strejk hade Ola med största sannolikhet inte haft jobbet kvar.

Det ska inte dras för stora växlar på enskilda strider, men segern mot Arriva inledde ändå 2021 med en annan ton än normalt. Varje försök att bryta med tystnaden och samförståndet ute på arbetsplatserna är viktigt att lyfta fram – inte minst de gånger motståndet segrar.

De senaste årens arbetsplatskamp – både den organiserade och den vilda – har lyst med sin frånvaro. Den vilda strejkvåg som pågick under 70- och 80-talen dog abrupt ut i 90-talskrisens massarbetslöshet och allt hårdare attacker på arbetares rättigheter. Då sjönk antalet arbetare som deltog i vilda strejker från tiotusental till hundratal per år, det senaste decenniet är siffrorna ännu mer nedslående. Sedan 2010 har enligt Medlingsinstitutet endast 230 arbetare på tre arbetsplatser – trots fredsplikt – lagt ned arbetet för att få igenom sina krav.

På samma sätt sjunker de fackligt sanktionerade strejkdagarna. Det visade sig inte minst förra året där Sverige, trots en stor avtalsrörelse som berörde nästan tre miljoner arbetare och tjänstemän, inte hade en enda strejkdag under året. Det är historiskt unikt och går inte att bara skylla på pandemin, det är en del av en reträtt som pågått i decennier.

Idag finns det en hel generation arbetare som aldrig strejkat en enda minut. För ett klasskampsparti som Kommunistiska Partiet är det naturligtvis ett problem att arbetare inte tar kollektiv kamp för sina intressen – oavsett utomfackliga metoder eller ej. Men det får också konsekvenser för hela arbetarklassen. Det saknas allt mer erfarenhet av att leda eller organisera konflikter ute på arbetsplatserna.

Men utvecklingen är dubbelsidig. I den järnhårda kapitalistiska konkurrensen är företagen känsligare än någonsin för arbetsplatskonflikter. Produktionskedjorna är så omfattande och avancerade att en enda strejk kan lamslå en hel näringsgren. Därav den ständiga pressen från arbetsköparna att förbjuda allt fler sorters stridsåtgärder.

Medlingsinstitutets statistik visar heller inte hela sanningen, det är lätt att stirra sig blind på de vilda strejkerna men det finns en uppsjö av sätt att göra motstånd på. Det är inte formerna för den kollektiva kampen som är det viktiga, utan att den uppstår.

Under hösten har vi kunnat följa hur hundratals barnmorskor och undersköterskor i Stockholms förlossningsvård valt att säga upp sig för att sätta press på sin arbetsköpare. Arbetsköparna har hotat med att dra sjukvårdspersonalen inför rätta i arbetsdomstolen. Det är bedrövligt och innebär att anställning ersätts med livegenskap.

Samtidigt vittnar arbetsköparnas hot om massuppsägningar att det finns en kvalitativ skillnad mot den vanliga flykt från vården som pågår till följd av låga löner och dålig arbetsmiljö. Stockholms barnmorskor har inte för avsikt att lämna sina jobb – de agerar kollektivt för att sätta krav på Region Stockholm att driva igenom förbättringar av arbetsmiljö och arbetsvillkor. När fackförbunden står passiva och gömmer sig bakom centralism och strejkförbud kommer missnöje och motstånd hitta andra vägar.

Under hösten har missnöjet också spridit sig på statliga SJ. De senaste månaderna har nyheterna rapporterat om mängder av inställda tåg och en katastrofal arbetsmiljö. Missnöjet kulminerade i Västsverige i början av december. Under beteckningen ”Livspusselkommittén” har anställda beslutat att tacka nej till frivillig övertid. Agerandet är ingen vild stridsåtgärd utan sker inom kollektivavtalets ramar – men visar ändå vikten av att agera gemensamt.

I förra veckans Proletären intervjuades järnvägsanställda om situationen och en tågvärd som uttalade sig hoppades att protesterna skulle spridas. Om den vilda strejkvågen står för dörren eller ej vet vi inte – men kanske kan 2022 bli livspusselkommittéernas år? Oavsett vilka vägar framtidens arbetsplatskamp tar så sammanfattar Ola Brunnströms ord från det gångna årets första dagar det viktigaste – var inte rädda för cheferna, de ska vara rädda för oss!