I veckan genomförs flera förhandlingar mellan Ryssland och USA och Nato, om det låsta läget runt Ukraina. Det är en allvarlig situation, men som beskrivs fullständigt bakvänt av såväl politiker som etablerade medier och som på hemmaplan används för att föra Sverige ännu längre in under Natos kärnvapenparaply.
Låt oss börja med lägesbeskrivningen. Med närmast total enighet talas om rysk ”aggression” och upptrappning vid gränsen mot Ukraina. Aldrig nämns med ett ord de ständiga attackerna från ukrainsk militär mot de självutropade folkrepublikerna i östra Ukraina.
Beskjutningarna av de rysktalande i Donbassregionen, som vägrade lyda under den nya regeringen efter den väststödda kuppen i Ukraina 2014, bryter mot Minskprotokollet. Vilket skedde sju gånger bara den 9 januari, enligt Lugansk Media Center som rapporterar brotten mot vapenvilan.
Men om detta råder största möjliga tystnad i media och i den politiska debatten. Liksom om det faktum att regeringen i Moskva ser på de etniska ryssarna i Ukraina och andra grannländer som en del av den ryska nationen, och har lovat att skydda dem.
Sovjetunionens upplösning för 30 år sedan gjorde att miljoner ryssar plötsligt befann sig på andra sidan gränsen från sina landsmän. Det är det Vladimir Putin talar om när han beskriver Sovjetunionens kollaps som en av 1900-talets största geopolitiska katastrofer.
Men den delen av ryska säkerhetspolitiska bevekelsegrunder runt Ukraina får vi överhuvudtaget aldrig höra om, trots att det är en central pusselbit för att förstå Rysslands agerande. Putin och Kreml ser sig som beskyddare av hela den ryska nationen, både i och utanför Ryssland.
Den andra delen får vi däremot höra om. Det beskrivs som orimliga krav när Moskva protesterar mot Natos inringning av Ryssland, trots att Sovjetunionens dåvarande ledare Michail Gorbatjov 1990 blev lovad av USA:s utrikesminister James Baker att Nato inte skulle expandera österut.
En del är fräckare än andra. Aftonbladets Anders Lindberg – en av USA:s flitigaste megafoner i Sverige – använder begreppet imperialism om den ryska reaktionen på USA:s och Natos provokationer. När det är Nato som de senaste tre decennierna utvidgats österut med 14 länder.
Lindberg avslutar en ledare i Aftonbladet (21/12, 2021) med orden: ”Det finns ingen rysk intressesfär i Europa. Imperialismens tidsålder är förbi.”
Att imperialismens tidsålder är allt annat än förbi är Natos expansion ett bevis på. Liksom de krig som krigsalliansen bedrivit för USA:s ekonomiska och politiska intressen, och där Sverige lydigt ställt upp och deltagit i Afghanistan och Libyen.
Socialdemokraten Lindberg och hans partikamrater i regeringen, Magdalena Andersson och Peter Hultqvist, ekar av Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg när de pratar om att alla länder ska ha rätt att välja sin egen säkerhetspolitik, och att det är oacceptabelt av Ryssland att kräva att Nato inte utvidgas ytterligare.
Men i vilken drömvärld finns det inte intressesfärer? De socialdemokratiska Natovurmarna befinner sig uppe bland molnen om de verkligen tror på sitt prat. Vilket de naturligtvis inte gör, det är ren propaganda. Försvarspolitik har i allra högsta grad med reella förhållanden att göra – som att det är en röd linje för Moskva att Ukraina inte blir medlem i Nato.
ÖB Micael Bydén menar att de ryska kraven på att Nato inte utvidgas ytterligare skulle rasera grunden för Sveriges försvarspolitik, och i DN radar Mikael Holmström upp övningar med USA och Nato som inte skulle gå att genomföra om Ryssland får igenom sina krav. Bland annat nämner han den 22 februari förra året, då ”sex svenska Gripenplan eskorterar tre B-1 B-bombplan från USA in över Sverige”.
Bra, säger vi. Vi ska inte ha några amerikanska bombplan över Sverige, och Sverige ska inte öva krig med USA och Nato.
Jens Stoltenberg är i sin tur ett eko av USA:s utrikesminister Tony Blinken. Norrmannen visade prov på sin usla skådespelarkonst förra veckan, när han på pressträffen efter mötet mellan Natos utrikesministrar stod och vevade med armarna och sa att det är galet att se Ukraina som ett hot mot Ryssland.
Nej, Ukraina är inte ett hot mot Ryssland i sig, men ett Ukraina med Natobaser, kärnvapen och amerikanska trupper är det. Ryssland målas upp som det stora hotet mot europeisk säkerhet, men Rysslands totala militära utgifter 2020 var 62 miljarder dollar – medan USA lade 778 miljarder dollar på militären.
Sådant nämner aldrig Lindberg, som argumenterar för att Sverige ska spendera ännu mer på militären för att möta det påstådda ryska hotet. Samt naturligtvis fortsätta och fördjupa det intima samarbetet med Nato. Inte heller Aftonbladets Peter Kadhammar, som i en artikel den 10 januari skriver att Sverige nu bör gå med i Nato – för att trotsa Putin.
Så aggressiv och samstämmig är den antiryska propagandan att vi kommer få se många nya framstötningar för att Sverige fullt ut ska gå med i Nato. Då måste det finnas en tydlig antiimperialistisk vänster som säger nej. Tyvärr finns den inte representerad i riksdagen.
Det är bra att Vänsterpartiets försvars- och utrikespolitiska talespersoner Hanna Gunnarsson och Håkan Svenneling har en debattartikel i Göteborgsposten om att avbryta alla närmanden till Nato. Sämre är att de i samma artikel fullständigt stämmer in i det rådande narrativet om Ryssland som ett hot mot sina grannländer.
Den närmaste tiden kommer vi få se en kraftig upptrappning av propagandan för att få in Sverige i Nato. En utveckling som kräver en stark folklig opinion om den ska kunna stoppas. Kommunistiska Partiet är en självklar del i en sådan rörelse och sträcker ut handen till alla på vänsterkanten som vill samarbeta för att hålla Sverige utanför Nato.
