Kom ut ur garderoben!

– Jodå, jag läser Proletären och tycker ni skriver bra, men jag tror inte att det skulle uppskattas om jag uttalade mig i tidningen.

Ungefär så sa en ombudsman för ett av de större fackförbunden när vi ringde upp för att ställa några frågor om en aktuell fråga. Ombudsmannen nästan viskade att hen skulle få skit från högre ort om hen uttalade sig.

Vi vet att den försiktiga ombudsmannen inte är ensam. Många fackliga läser Proletären men kan samtidigt tveka inför att uttala sig i tidningen, när den socialdemokratiska partipiskan viner i nacken.

Ännu svårare kan det såklart vara för vanliga arbetare som befinner sig mitt i en konflikt på jobbet och vi respekterar självklart att vissa vill uttala sig anonymt i tidningen. Men vi vet också att de flesta som pratar med Proletären inte får någon skit överhuvudtaget.

Kanske chefen eller någon fackpamp muttrar lite. Men varför skulle det egentligen vara konstigare att uttala sig i Proletären än i Svenska Dagbladet eller Aftonbladet?

Bland Proletärens läsare finns det säkert också de som till och med läser tidningen nästan i smyg, oroliga för vad chefen, eller för den delen jobbarkompisarna, skulle säga.

Det går att förstå oron med tanke på hur det ser ut på arbetsplatserna. Tystnaden breder ut sig och det blir allt lättare för arbetsköpare att godtyckligt säga upp arbetare. Det är heller inte alltid så lätt att vara den på sin arbetsplats som bryter tystnaden vid fikabordet, slänger fram en Proletären och väcker frågan om till exempel las och anställningstryggheten.

Men oftast är nog denna oro obefogad. Inte sällan får vi höra från läsare att man tagit med sig en tidning till jobbet och fått uppskattning för det. Det har blivit intressanta diskussioner i fikarummet och någon man inte trodde skulle läsa Proletären visar sig vara prenumerant.

För man behöver faktiskt inte vara övertygad kommunist sedan 30 år, eller hålla med om allt i tidningen, för att uppskatta det vi skriver. Det är inte farligt att utmana sina förutfattade meningar med nya perspektiv. Man får tycka olika.

”Trodde inte att jag någonsin skulle länka till Proletären, men det här är bra”, skriver en twitteranvändare som delar en av våra artiklar som granskar den växande administrationen inom vården. Artiklar som förresten fått stor spridning i breda kretsar – uppenbarligen även bland de som vanligtvis inte läser tidningen – och diskuterats flitigt på Twitter.

Vi vet att många läser Proletären på nätet utan att vara prenumeranter. Det är givetvis bra. Vi har valt att lägga ut många gratisartiklar just för att så många som möjligt ska kunna ta del av innehållet.

Samtidigt är vi helt beroende av att läsare faktiskt prenumererar. Vi har varken något rikt riksdagsparti eller privata intressen som backar oss. Därför vill jag passa på att tacka dig som prenumererar. Utan dig, ingen Proletären!

Samtidigt vill jag uppmana dig att ta nästa viktiga steg. Ta med tidningen till jobbet! Sprid den bland jobbarkompisarna!

Och till dig som inte prenumererar men läser och uppskattar enskilda artiklar trots att du inte håller med om allt. Våga ta steget! Ta en prenumeration!

Låt 2022 bli året då du kommer ut ur garderoben som Proletärenläsare!