”Det svenska valet är robust, manuellt och decentraliserat. Det är svårt att påverka valresultatet.” Det säger valmyndighetens kanslichef Anna Nyqvist samtidigt som denna och andra myndigheter kraftsamlar inför höstens val. Den nyinrättade Myndigheten för psykologiskt försvar har fått i uppdrag att upptäcka och hantera eventuella påverkansförsök från främmande makt.
Visst är det intressant att denna nyhet kommer ut samtidigt som hetsen mot Ryssland pågår för fullt. Är det för att bereda väg för kommande utspel som flera olika myndigheter samtidigt går ut och talar om risken för ”aktörer som vill påverka valresultatet”?
Den kommande valrörelsen har inletts. Den outtalade borgfreden om coronahanteringen är över.
Främst i ledet står Liberalerna som pressade av usla opinionssiffror tar minsta tillfälle att angripa regeringen. Det gäller att positionera sig inför coronakommissionens slutrapport den 25 februari för att kunna ta politiska poänger på dess slutsatser.
Valåret 2022 inleddes med en statsminister som anlitat en städfirma som betalar bluffakturor och saknar kollektivavtal. Veckan därpå angrep Svenskt Näringsliv coronarekommendationerna för att lång familjekarantän hotade företagens profiter. Direkt tillmötesgick samhället företagen och ändrade reglerna, samtidigt som vanligt folk fortsatt begränsas från att gå på idrotts- och kulturarrangemang.
Exemplen belyser den tilltagande klyftan mellan samhällseliten och de vanliga medborgarna. Om detta borde höstens val handla.
Sjukvården kommer vara en av årets stora valfrågor. Riksdagspartierna kommer bjuda över varandra i satsningar på vården. Men dagen efter valdagen är utfästelserna som bortblåsta. Att gömma sig bakom ”ett svårt parlamentariskt läge” eller att ”ta ansvar för Sverige” är retorik som redan är intecknade i partiernas valstrategier.
Väljarna borde fråga hur många av partiernas vallöften från 2018 som har infriats? Sossarna lovade ett samhälle starkt nog att nå full sysselsättning och en trygg vård och omsorg var man bodde. Centerpartiet lovade ”vägar ut ur arbetslösheten” och ”nära och tillgänglig vård när du behövde den”.
Efter förra valet tog det 129 dagar att komma överens om hur de skulle komma undan vallöftena. Då landade det i den nyliberala januariöverenskommelsen. Resultaten ser vi nu när mandatperioden går mot sitt slut. Arbetslösheten ligger på nästan exakt samma nivå som när valåret 2018 inleddes. Sjukvården ligger på en betydligt sämre nivå än 2018, och det kan inte bara förklaras med pandemin utan har sin grund i ständiga nedskärningar och privatiseringar.
Vårdens resurser har omfördelats från personal på golvet till administration. De senaste tio åren har ökningen av vårdpersonal inom ledning och administration varit 31 procent, vilket Proletären kunde visa i december.
För andra ser det desto ljusare ut. Förra året gick Stockholmsbörsen upp med över 23 procent och de senaste tre åren har den ökat med över 66 procent. Pandemin har varit bra för den ägande klassen.
Samtidigt sattes ett skuldrekord i vårt land. Privatpersoners obetalda skulder hos kronofogden uppgår nu till 87 miljarder kronor.
Om detta borde valåret 2022 handla. Om ökande orättvisor och att samhället utvecklas åt fel håll. Men inget av riksdagspartierna sätter frågor om det rimliga i dagens samhällssystem på dagordningen.
Ska någon politiker ändra utvecklingen måste man bryta med det finanspolitiska ramverket och avvisa dekreten från Bryssel. Där kan vi verkligen tala om påverkan från främmande makt.
Kvar blir olika små omfördelningar inom det befintliga systemet och inom det rådande budgetutrymmet. I dagens Sverige är medborgarna förpassade till läktaren, utan möjlighet att bestämma om arbetslöshet är viktigare att bekämpa än inflation.
Det svenska valsystemet har stora demokratiska brister. I stället för att alla röster värderas lika finns spärrar som ska hålla delar av valmanskåren utanför inflytande. Ett parti kan få upp till 250.000 röster men ändå sakna representation i riksdagen. Liknande spärrar infördes till övriga val i förra valet. Och vad ska man säga om de 960.665 personer som inte röstade i riksdagsvalet 2018? Hur ska deras intressen tillgodoses?
När andra länder, även fattiga länder, infört moderna röstningsmetoder har Sverige kvar sitt gamla system med individuella papperslappar som på valdagen ska läggas ut av valarbetare i landets dryga 6.300 vallokaler. Inte sällan försvinner valsedlar. Det är en demokratisk brist att alla valsedlar inte distribueras ut på lika villkor.
Valrörelsen 2022 borde handla om de stora frågorna. Vi behöver komma bort från den förlamande överbudspolitik där allt handlar om att några procent av budgetpengarna ska flyttas mellan olika poster.
Valet borde handla om samhällsutvecklingen och demokratin. Är det demokratiskt att 400.000 personer årtionde efter årtionde hålls utan arbete? Är det demokratiskt att sjukvårdens resurser inte räcker till alla, och att de som har råd köper en privat sjukförsäkring? Är det demokratiskt att byråkraterna i EU har bestämmanderätt över vårt land?
Är det demokratiskt att Sverige som enda land i världen låter skattepengar gå till vinster i privata skolkoncerner? Är det demokratiskt att posten inte delas ut, att apoteket inte har mediciner eller att elpriserna rusar i höjden trots att vi har ett elöverskott?
Det är inte påverkan från utländska makter som är det stora hotet inför höstens val. Det verkliga hotet kommer från svenska politiker och partier som år efter år monterar ned den svenska välfärden och ökar klyftorna i vår land. Det är dags för en motoffensiv mot denna arbetarfientliga politik.
