Med sådana vänner behöver arbetarklassen inga fiender

Så kom till slut beskedet från LO-borgen. Landsorganisationens styrelse föreslår att landets arbetare ska anslutas till den nya arbetarfientliga las-överenskommelsen. Överenskommelsen och det kommande nya huvudavtalet är resultatet av det förhatliga januariavtalets krav på ett försämrat anställningsskydd.

Nu har förtöjningarna kapats till ett anställningsskydd som funnits i snart 50 år. Allt är inte bra i den nuvarande lagstiftningen, men i dagens läge – där klasskampens strömmar envist drar mot ännu mer attacker på våra rättigheter – finns inga anledningar att frivilligt kasta loss.

Med den nya las-överenskommelsen kommer det bli lättare för anställda att sägas upp. Fler kommer kunna undantas turordningslistorna och det ska bli billigare att säga upp någon även om det sker på felaktiga grunder. Som morot för att acceptera den slaktade tryggheten i arbetslivet finns ett statligt omställningsstöd för arbetslösa. Företagen vinner dubbelt, de får den flexibilitet de önskar och slipper kostnaden för att utbilda sin arbetskraft.

Att las-överenskommelsen innebär att mer makt flyttas från de som jobbar till de som äger sades rakt ut. På den gemensamma presskonferensen förra veckan kunde representanten för Svenskt Näringsliv nöjt konstatera att: ”Vi var emot las från allra första början […] Nu känner vi att vi tar tillbaka en del av makten.”

Då inget ändrats i den avtalstext som LO tidigare tackat nej till var det många som höjde på ögonbrynen när LO-styrelsen helt plötsligt bytte fot. LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson radar i tidningen Arbetet upp tre punkter som i princip inte säger ett jota.

Den mest komiska är den första, som säger att ”LO vill inte fastna på åskådarplats.” En mening som följs upp av konstaterandet att: ”Just nu kan man förvisso inte påverka avtalets innehåll, överenskommelsen stängdes för ändringar i höstas.”

Att Byggnads, Seko, Transport och Fastighets röstade nej är bra och tydliggör för alla arbetare att det fortsatt finns ett uttalat motstånd. Tyvärr är det svårt att veta hur genuint de enskilda förbundens motstånd är. I ett utskick till medlemmarna från Sekos ordförande Gabriella Lavecchia skriver hon att Seko gjort ”allt vi kan för att stoppa detta, tyvärr räckte det inte hela vägen”.

Det påståendet går att bestrida. Från fackförbundens huvudkontor har varken en krona eller enda minut lagts på att mobilisera de egna medlemmarna till anställningsskyddets försvar. Utöver pliktskyldiga intervjuer och uttalanden har flera förbund inte agerat överhuvudtaget.

Förslag från fackliga gräsrötter har dragits i långbänk för att invänta besked från toppen av LO-pyramiden. IF Metall – som accepterat Las-överenskommelsen – har istället gjort det motsatta. Deras förbundsledning har aktivt misstänkliggjort och motarbetat kritiska röster ute på arbetsplatserna.

Om LO-topparna hade haft minsta respekt för sina medlemmar – de som faktiskt kommer drabbas av det försvagade anställningsskyddet – hade förslaget skickats ut på medlemsomröstning. Exempelvis på det sätt som Journalistförbundets kongress beslutade att göra.

Nej, att LO nu accepterar samma avtal som man förut tackat nej till beror inte på några nya vinster eller insikter. Däremot sker omsvängningen strax innan en nyvald socialdemokratisk partiordförande ska söka stöd för sin regering.

Som ordförande för LO sitter Susanna Gideonsson på två stolar, hon har också en plats i Socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott. Hon är partilojal och har ett politiskt uppdrag för S att göra allt i sin makt för att hennes nyvalda partiordförande ska väljas till statsminister.

Genom att acceptera las-överenskommelsen har LO förvissat sig om att Vänsterpartiet inte kommer att hindra Magdalena Anderssons nya regering, i alla fall inte över las-frågan. Det må vara cyniskt, men ingen kan förneka att den fackligt-politiska samverkan som sker mellan LO och S i första hand är ett verktyg för att säkerställa socialdemokratisk hegemoni, kosta vad det kosta vill.

Inför den stundande regeringsbildningen har Vänsterpartiet ställt krav för att släppa fram Andersson som statsminister. I en intervju i Arbetet – innan LO svängde i frågan – sade Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar att hon vill att lagförslaget skjuts upp till efter riksdagsvalet 2022: ”När Januariavtalet inte längre finns, saknas parlamentariska förutsättningar för att lägga fram förslaget överhuvudtaget.”

Lika cyniskt som de partilojala LO-topparna agerat, lika effektivt ser deras agerande ut att vara. Vänsterpartiet har en längre tid försökt charma in sig hos den socialdemokratiska fackföreningstoppen, och deras motstånd mot överenskommelsen är försett med en brasklapp – V tänker bara ställa krav på att den nya lagstiftningen går i graven så länge fackföreningsrörelsen är emot. I praktiken har Vänsterpartiet alltså överlåtit åt de socialdemokratiska LO-pamparna att bestämma vilka politiska krav som ska ställas på den nya regeringen.

För Kommunistiska Partiet är det fullständigt självklart att anställningsskyddet inte kan villkoras med vad den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin behagar. Vi försvarar arbetarklassens intressen inte bara mot kapitalisternas och borgerlighetens attacker, utan minst lika mycket mot de krafter i riksdagen och i fackföreningsrörelsen som idag påstår sig företräda arbetare.

Den passivitet, byråkratisering och fullständiga defaitism som de uppmuntrar till leder oss rakt ned i fördärvet. Med sådana vänner behöver arbetarklassen inga fiender.