Friskolereformen infördes 1992 av Carl Bildts borgerliga regering. Reformen gav en avreglerad skolmarknad, där olika bolagsformer och olika huvudmän tävlar om den skolpeng som ska gå till barns och ungdomars utbildning.
Idag kan vi alla se konsekvenserna. Svensk skola har blivit en vinstmaskin där våra gemensamma offentliga medel överförs till privata företag, oftast aktiebolag med före detta politiker som storägare. Vinnarna i systemet är ägarna som sitter allt längre från verksamheten. Förlorarna är eleverna och samhället i stort som fått en sämre, segregerad och ojämlik skola.
När systemet infördes fick friskolorna en lägre ersättningsnivå för eleverna av kommunerna, 85 procent av genomsnittskostnaden per elev, eftersom de hade mindre ansvar än kommunala skolor och kunde välja elever genom att skapa speciella profiler. Men redan efter några år drev Socialdemokraterna och Miljöpartiet igenom att friskolorna skulle kompenseras till 100 procent.
När nuvarande skollag kom 2011 fick friskolorna ännu större möjligheter till kompensation och möjlighet att söka tilläggsbelopp. Något som friskolekoncernernas jurister inte är sena att utnyttja. Förhandlingar, överklaganden och stämningar för att komma över dessa extra medel är vanliga idag. Färdiga mallar för detta finns på hemsidan hos branschorganisationen Friskolornas riksförbund.
Sverige har inte bara ett världsunikt segregerande skolsystem med offentliga medel till privata aktörer, utan systemet överkompenserar även friskolorna på ett sätt som steg för steg dränerar den kommunala skolan på sina resurser med en ännu större ojämlikhet som följd.
Nuvarande lagstiftning gör att friskolornas skolpeng blir större ju djupare hål de kan orsaka i den kommunala skolan. Expanderande skolkoncerner leder till tomma kommunala skolplatser, vilket skapar stora nedskärningskrav i de kommunala skolbudgetarna. Den offentliga skolan har ett samhällsansvar och måste tillhandahålla platser för alla elever. Detta oavsett om platserna fylls eller ej.
Andelen friskoleelever ökar för varje år. Förra läsåret gick 285.000 barn och unga i en friskola, störst andel på gymnasiet där 29,4 procent gick i en friskola. Inom grundskolan var det 15,7 procent. Till detta läsår har 208 skolor ansökt om att få starta en skola, av dessa är 90 procent aktiebolag. Endast 27 av dessa ansökningar har fått avslag av Skolinspektionen. Den privata etableringsrätten värderas nästan alltid högre än kommunernas intressen och invändningar.
Det går att komma till rätta med anarkin på den svenska skolmarknaden. Det som saknas är den politiska viljan och den offentliga debatten. För några år sedan var frågan om vinster i välfärden högt upp på den politiska dagordningen. Men Ilmar Reepalus modesta utredning om att begränsa vinstuttaget till sju procent för skattefinansierade välfärdsföretag begravdes med januariöverenskommelsen, där sossarna lade sig platt för marknadsfundamentalisterna i Centerpartiet och Liberalerna och garanterade obegränsade vinster i välfärden.
En likvärdig skola kräver ett sammanhållet utbildningssystem där förutsättningar och resurser är lika för alla. Det ska inte spela någon roll var i Sverige man bor eller om man bor i en rik eller fattig kommun. Alla barns självklara rätt till kunskap måste vara överordnad privat ägande och privat vinstintresse. Barn och ungdomar är inga kunder och utbildning är inte en vara.
Ett första steg vore att införa en kommunal vetorätt mot friskoleetableringar. Skolinspektionen och kapitalet ska inte kunna köra över medborgarnas intresse och kommunernas möjligheter att kunna bedriva en likvärdig skola.
Det är dags att Sverige anpassar sig till resten av världen och avskaffar systemet som tillåter privata skolaktörer att göra vinst på skattefinansierad verksamhet. Tidigare gjorde Chile Sverige sällskap med ett sådant system, men de avskaffade systemet 2017 efter stora studentprotester.
Enda sättet att uppnå likvärdighet är att återinföra en statlig enhetsskola. Huvudansvaret för skolan bör överföras från kommunerna till staten. Friskolesystemet måste avskaffas och det fria skolvalet med sin segregerande och utslagsskapande konsekvens måste slopas. Först då kan vi tillvarata och fördela skolans resurser på ett bra sätt.
En statlig enhetsskola är inte, som Centerpartiet tycks tro, kommunism. Central och statlig kontroll över skolan finns i de flesta länder. Här i Sverige avskaffades parallellskolesystemet på 1960-talet. Tanken var att skapa en gemensam och rättvis sammanhållen obligatorisk grundskola och därpå en sammanhållen gymnasieskola. Systemet var fullt utbyggt 1972 men raserades från 1989 med kommunaliseringen och via friskolereformen 1992.
När enhetsskolan infördes under 1960-talet fyllde betygen en progressiv roll. Arbetarklassens barn bereddes tillträde till gymnasieskolor och högre utbildning, vilket både bidrog till att minska klassklyftorna i samhället och till att förverkliga alla ungas rätt till kunskap.
Idag har betygen blivit ett konkurrensmedel mellan skolorna, speciellt för friskolorna som använder dem som redskap för att locka till sig elever. Betygen har tvingats längre ned i åldrarna och skapar numera allt större stress, press och utslagning bland eleverna. Följden har blivit att betygen idag är ett medel för att konservera och öka klassklyftorna.
Skolan måste befrias från marknaden. Om elevernas självklara rätt till kunskap och utbildning ska vara lika för alla måste friskolesystemet och det fria skolvalet bort. Sverige behöver en statlig enhetsskola.
