I veckan som gick vann Byggnads en principiell seger i Arbetsdomstolen. Byggnadsfirman PME AB med säte i skånska Vellinge har under lång tid satt i system att använda sig av underbetald importerad arbetskraft. Bolagets polska underleverantörer har endast fått 25 kronor i timmen.
Efter att Byggnads granskat företaget har PME förlorat uppdrag från flera stora byggkoncerner. Då drog PME Byggnads inför Arbetsdomstolen för otillåtna stridsåtgärder.
Arbetsdomstolen gick helt på Byggnads linje och slog fast att fackförbundet har rätt att använda sig av de medel som finns till förfogande för att hindra oseriösa företag. Konstigt vore väl annars. Men konstigt är hur byggbranschen och andra branscher fungerar.
Byggnads uppmaning till byggföretagens medlemmar att bryta sina avtal med PME föll väl ut, men några av företagen fortsatte ändå att anlita samma personer men nu via en ny firma. Så kan arbetsmarknadens ljusskygga aktörer fortsätta valsa runt och bedriva sin suspekta verksamhet.
Ett annat exempel är de 56 hitlurade bulgariska bärplockarna som uppmärksammades i somras. Efter att ha bott i tältläger i Älvsbyn bekostade socialtjänsten i Stockholm tillsammans med bulgariska ambassaden för några veckor sedan hemresan för 35 av de utnyttjade arbetarna och deras familjer. Återigen har vi skattebetalare fått stå för notan medan skrupellösa kapitalister kommer undan det de ställt till med.
Proletären har tidigare skrivit om den så kallade bärbaronen Edis Ibic som under lång tid importerat arbetare från Östeuropa, lurat dem på lönen och allmänt behandlat dem mycket illa. Verksamheten har i praktiken kunnat pågå med myndigheternas tysta medgivande med en lagstiftning som inte värnar arbetare utan istället är helt på arbetsköparnas villkor.
EU-projektet bygger på fri rörlighet av arbetskraft inom unionen. Detta för att konkurrensen ska pressa ned löner och villkor. Arbetarklassen är och har varit den stora förloraren på EU-medlemskapet.
Situationen förvärras av företag och kapitalister som agerar utanför den redan tillåtande och flata lagstiftningen. Pengar luktar inte och riskerna med att bryta mot reglerna är närmast obefintliga. Brotten är nedprioriterade av myndigheterna och påföljderna oftast skrattretande.
Historierna om PME, de bulgariska bärplockarna och bärbaronen är bara toppen av isberget. Träsket måste röjas upp, både det utanför lagstiftningen och det inom det nuvarande regelsystemet. Arbetsmarknadens skyddsnät och regler är helt enkelt för dåligt utformade och behöver göras om från grunden.
Coronapandemin bromsade kraftigt in arbetskraftsimporten till Sverige. Men nu när pandemin lugnat ned sig och effekterna av vaccinationerna givit effekt har den skjutit fart igen.
De senaste tre månaderna har Migrationsverket beviljat 2.000 fler arbetstillstånd än motsvarande period 2019, alltså före coronapandemin bröt ut. Det motsvarar en ökning på 30 procent. Mycket pekar på att det är det här vi har framför oss, ett ökat inflöde av arbetskraft.
Samtidigt består massarbetslösheten. Just nu uppgår den till fler än 408.000 heltidsarbetslösa. Vem kan mot den bakgrunden hävda att vi i år verkligen behöver de 15.237 personer som hittills i år beviljats arbetstillstånd?
Det handlar alltså inte om flyktingar i behov av skydd, utan om ren arbetskraftsimport där merparten av dem inte har för avsikt att stanna utan är här för att arbeta under en begränsad tid.
Den fria rörligheten inom EU gör att det inte finns ordentliga siffror på hur många EU-arbetare som finns i Sverige.
Utländska arbetsgivare är skyldiga att anmäla de arbetare de sänder till Sverige i det så kallade utstationeringsregistret. Men dels anger det enbart hur många som anmälts för arbete i landet, inte hur många som faktiskt skickats hit, och dels struntar många företag i att anmäla till registret.
Sedan 2008, då regeringen Reinfeldt införde det mest liberala systemet för arbetskraftsinvandring bland alla OECD-länderna, är det arbetsköparna själva som definierar behovet av arbetskraft. Besluten går inte att överpröva. Den här ordningen måste ändras och nu är det extra lämpligt att göra det.
Under pandemin har den fria rörligheten för arbetskraft begränsats, när gränskontroller återinförts mellan många länder. En återgång till det gamla måste förhindras. Men kapitalisterna kommer inte göra det av fri vilja, därför måste ett folkligt tryck till och lagarna måste ändras.
Kapitalisterna ska inte få avgöra om det behövs arbetskraft. Arbetsmarknadsprövningen måste återinföras.
Utländsk arbetskraft är självklart välkommen hit om det saknas tillgänglig eller lämplig arbetskraft, men då måste det ske på ett ordnat sätt. Ordning och reda på arbetsmarknaden kräver att alla som arbetar i vårt land gör det under svenska kollektivavtal och enligt principen om lika lön för lika arbete, vilket självklart även ska gälla arbetare från andra länder.
Alla arrangemang som innebär lägre löner och sämre arbetsvillkor för utländska arbetare eller för den delen nyanlända måste avvisas. Här är lagstiftning och ett utmanande av EU:s regelverk ett måste.
Allra helst borde vi göra som Storbritannien och lämna EU. Nu, när vi är på väg ut ur pandemin, är läge att förändra sakernas tillstånd. Lönedumparsystemet måste stoppas.
