I måndags presenterade finansminister Magdalena Andersson sin budgetproposition för 2022. Budgeten beskrivs som expansiv med 74 miljarder kronor i satsningar på fyra olika områden, däribland på välfärden.
Andersson kallar rentav sin lunta för ”välfärdspaketet”, vilket ska ge sken av att regeringen Löfven i sin allra sista skälvande minut återgår till något som åtminstone liknar traditionell socialdemokratisk politik. Men så är det inte.
Visserligen innehåller budgeten några bra saker, som förbättringar i sjukförsäkringen, men i det stora hela klampar Andersson fram i Annie Lööfs nyliberala stövlar. Med ofinansierade skattesänkningar och sänkta utgiftstak som bärande element.
För välfärdens del, och då inte minst för sjukvårdens, finns det i varje budget ett nyckeltal. Det skrivs som den offentliga konsumtionens andel av bruttonationalprodukten, BNP. Detta är alltså den del av BNP som läggs på det gemensamma och då framförallt på skola, vård och omsorg.
För 2022 beräknas den offentliga konsumtionen öka med 1,4 procent. Kanske beror generositeten på att det är valår, men med tanke på den enorma vårdskuld som byggts upp under pandemin är tillskottet helt otillräckligt.
Inte nog med det. Redan för åren 2023 och 2024 prognostiserar Andersson för minskad offentlig konsumtion och det i en situation då den offentliga konsumtionen trendmässigt minskat sedan 2016. Vi ska alltså konsumera mindre sjukvård framöver – trots att vi blivit fler och äldre och trots att medicinska framsteg gör det möjligt att bota fler sjukdomar. Inte undra på att sjukvården befinner sig i kris.
Här måste ett påpekande göras. Det är den sjukvård som finansieras gemensamt och som fördelas efter behov som ska bantas. En helt annan sak är det med den vård som finansieras via privata vårdförsäkringar.
Denna del av vården växer, trots att den faktiskt är olaglig. I Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf står det: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. […] Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.”
Så är det inte längre i Sverige. Den som har en privat vårdförsäkring går numera före i kön på de privata sjukhus som växt som svampar ur jorden de senaste årtiondena. När kapitalet tar över är det bankkontot, inte behovet, som styr.
De privata vårdföretagen hävdar att de ”avlastar” den offentliga vården genom att ta hand om mindre sjuka patienter. Det är bluff. Själva förutsättningen för det privata geschäftet är att den offentliga vården förses med strypsnara genom ständiga nedskärningar.
I förlängningen av denna utveckling kan man ana ett fullständigt systemskifte, där privata företag inte bara tar över en allt större del av vårdutförandet, utan också delar av finansieringen. När så sker finns inte mycket kvar av en vård efter behov, lika för alla. Då är det pengarna som styr.
Systemskiftet är redan i full gång och det har skapat en kaosartad situation inom svensk sjukvård. Den offentliga vården blöder ur ett antal djupa sår orsakade av det marknadstänk som idag styr över vårdsektorn.
Vi har nämnt de privata vårdförsäkringarna, som inte bara undergräver den behovsprövade vården, utan som också gjort försäkringsbolagen till nya vårdprofitörer. Lägg till de privata vårdföretagen, som gör vinst av skattepengar, inte sällan med något skatteparadis som slutdestination. Pengar som definitivt gjort bättre nytta på Sundsvalls sjukhus än på Cayman Islands, för att ta ett aktuellt exempel.
Kapitalismen tränger också in i det offentliga. Sjukhus och kliniker ska numera drivas efter kapitalistiska effektivitetsprinciper, vilket inte bara kräver horder av ekonomer och andra typer av administratörer, utan också ett ökat behov av kontroll. Allt ska mätas och dokumenteras och i slutändan visa plus i påhittade lönsamhetskalkyler. Kassaflödet är en viktigare parameter än god vård.
På byråkratspråk kallas eländet New Public Management och det har lett till en explosionsartad byråkratisering. Enligt tidningen Vårdfokus ökade antalet administratörer inom svensk sjukvård med 36 procent mellan 2010 och 2017, samtidigt som antalet sjuksköterskor och undersköterskor blev färre. ”Fler styr och räknar, färre vårdar patienter”, konstaterar tidningen.
När färre vårdar patienter ökar pressen på de som finns kvar. Alla orkar inte och då uppstår genast nya sår. Kostnaderna ökar när anställda går över till bemanningsföretag och sedan återkommer som dyr hyrpersonal. Så läggs också bemanningsföretagen till vårdens profitörer.
Grunden till sjukvårdskrisen är en anorektisk resurstilldelning. Vården behöver mer pengar. Men istället har samtliga regeringar sedan 1990 prioriterat skattesänkningar. 1990 angavs skattekvoten i Sverige till 50,4 procent av BNP. 2020 var den nere i 42,8 procent. I reda pengar handlar det om 378,7 miljarder kronor. Så mycket mer hade stat, regioner och kommuner disponerat 2020 om skattekvoten varit densamma som 1990.
Kom inte och säg att det saknas pengar i samhället!
Systemskiftet handlar om något mer. Vården har blivit en tummelplats för marknadsaktörer, där patienter förvandlats till kunder och vårdgivare till vinstmaskiner. För att krama ur största möjliga vinst i denna miljö pressas personalen till det yttersta. Ständiga personalnedskärningar är en medveten strategi, där politiker och administratörer lånat in Toyotamodellens planerade underbemanning från industrin.
Om någon hoppas att valet nästa år ska ändra på denna situation punkteras det hoppet av Magdalena Anderssons budgetproposition. Här krävs folklig mobilisering underifrån. Vill vi ha en behovsstyrd vård, lika för alla, får vi slåss för den själva.
