Förra veckan kunde folkhälsomyndigheten redovisa att över halva befolkningen fått båda sina doser av covidvaccin och restriktionerna börjar hävas när smittspridningen går ned. Sedan mitten av juli finns inte längre någon gräns för antal kunder i butikerna och i september väntas medborgarna återigen få tillbaka sina demokratiska rättigheter att samlas och protestera.
Under pandemin har kapitalismen kunnat hållas under armarna med enorma lån och statliga garantier. En ekonomisk respirator som låtit vinsterna förbli privata medan förlusterna socialiseras.
I takt med att restriktionerna lättas talas det om en återgång till det normala. Men till vilket normalläge är det vår värld återgår?
Det är ett normalläge som i alla avseenden är extremt. En kapitalkoncentration som aldrig varit större går hand i hand med lika extrema väderförhållanden.
Under pandemin har de superrika blivit både fler och rikare. Tidningen Forbes årliga genomgång av antalet dollarmiljardärer visar en nästan ofattbar ökning. Mellan 2020 och 2021 belönades världen med 660 fler dollarmiljardärer, den största ökningen någonsin.
För den som sett på nyheterna har det inte varit extrem rikedom utan extrema väderfenomen som rapporterats om. Ihållande temperaturer på uppåt 50 grader i Kanada. I USA har stora sjöar och vattenreservoarer torrlagts, och i delstaten Oregon kämpade förra veckan över 2.000 brandmän med att kontrollera en enorm skogsbrand som spridit aska över hela landet.
Totalt är över 20.000 brandmän utkallade för att bekämpa skogsbränderna runt om i USA. En inte obetydlig del av dem är fängelseinterner som riskerar sina liv för några få dollar om dagen och chansen till ett förkortat straff.
Samtidigt som värmen, torkan och bränderna härjar i Nordamerika har stora skyfall lamslagit städer och byar i den gamla världen. Översvämmade floder i England, Tyskland, Frankrike och Beneluxländerna har lett till över 200 döda och nästan lika många saknade de senaste två veckorna.
Men även utanför vår kultursfär drar klimatförändringarnas konsekvenser fram med ännu större lidande. I Sibirien har skogsbränder eldat upp en yta något större än Sörmland. Centrala Chile går in på det elfte året av oavbruten torka. Där har klimatförändringarna i kombination med privatiserade vattenrättigheter, ett arv från Pinochets fascistiska nyliberalism, slagit dubbelt hårt och tvingar regionens småbönder att lämna sina hem och sin försörjning.
När jordens glaciärer och havsisar smälter och den nordliga permafrosten tinar ökar mängden vattenånga i atmosfären. Det påverkar jetströmmar, nederbörd och globala väderförhållanden. Den marxistiska dialektiken talar om långsamma kvantitativa förändringar som förr eller senare slår om i kvalitativa språng. Dessa språng kommer att starta oåterkalleliga och självförstärkande processer i jordens ekosystem.
Torka eller skyfall är inga nya fenomen, men intensiteten och mängden har förändrats. Sedan 1960 har det årliga antalet naturkatastrofer tiofaldigats. Det slår allra hårdast mot de människor som gjort minst för att orsaka den globala uppvärmningen, fattiga arbetare och bönder i tredje världen som redan nu kämpar för ett värdigt liv.
Det är uppenbart att den nuvarande klimatpolitiken är ett misslyckande. Inte för att varje enskild åtgärd är dålig, utan för att borgerlig politik har ett hopplöst fokus på individualistiska lösningar samtidigt som hela produktionsapparaten måste expandera för att överleva.
Teknisk utveckling räcker inte för att hejda den globala uppvärmningen. All teknisk innovation har i någon mån varit klimateffektiv. Så innebar övergången från ångmaskinen till förbränningsmotorn ett mångdubbelt effektivare nyttjande av fossila bränslen. Men resultatet blev inte mindre utsläpp utan mer, eftersom tekniken används för att producera ännu fler varor och tjänster.
För att dagens gröna teknologi ska få ett genomslag kan den inte underkastas marknadskrafternas krav på vinst utan måste styras av samhällets behov.
För att stoppa den globala uppvärmningen och dess konsekvenser behövs en total omställning av ekonomin. Idag transporteras varor jorden runt, kors och tvärs utan minsta hänsyn till klimat och miljö. De multinationella företagen använder våra vägar och hav som mobila lager för sina varor.
Den sortens transporter måste upphöra och ännu outnyttjade resurser av fossila bränslen måste stanna kvar i jorden. Det betyder att enorma värden i form av råvarutillgångar behöver exproprieras och hela industrigrenar kommer avvecklas.
Låt de som tjänat på att exploatera människan och naturen vara de som tar kostnaderna för en omställning. Det kommer bara att ske i konflikt med kapitalet.
När vi återfår våra demokratiska rättigheter, vår mötes-, yttrande- och demonstrationsfrihet, i september är det dags att fortsätta mobilisera för att befria klimatet från marknaden. Varför inte ersätta coronarestriktionerna med klimatrestriktioner?
Skilj på den samhällsnyttiga och icke samhällsnyttiga produktionen, en uppdelning som pandemin redan tvingat länder att göra. Stäng ned flygtrafiken inom kontinenten och investera i järnvägsnätet.
Ge människor möjlighet att strunta i bilen genom en utbyggd och gratis kollektivtrafik. Låt den destruktiva masskonsumtionen upphöra och ställ om industriproduktionen för en snabb utbyggnad av de förnyelsebara energislagen.
Det innebär med största sannolikhet också stora förändringar i sättet vi lever på. För att vinna acceptans för en minskad varukonsumtion måste andra värden som styr vår levnadsstandard få ta plats.
Sex timmar arbetsdag, sänkt pensionsålder och en kraftig utbyggnad av välfärd och kultur är några av de sociala reformer som kommer behövas för att människor ska kunna leva goda liv utan att tära på klimatet.
