Relaterade artiklar
Natten till i måndags fällde USA återigen bomber över Irak och Syrien. Ordern kom från president Joe Biden. Samme Biden som för några veckor sedan var på charmoffensiv hos krigsalliansen Nato och deltog i Natotoppmöte.
”Tack för ditt otroliga ledarskap. Du har varit otrolig.”, sa en lismande och fjäskande Biden till Natos generalsekreterare, den norske socialdemokraten Jens Stoltenberg.
Det var ingen hejd på hyllningarna: ”Jag menar det verkligen; vi har kompetent folk som kommer men jag önskar att du inte skulle sluta”, fortsatte han.
Donald Trumps stridslystna hållning gentemot Nato försämrade relationerna. Trump drog sig inte för att skälla ut Angela Merkel och andra Natoledare för att de inte följde USA:s propåer. Därför tvingas nu Bidenadministrationen ut för att reparera skadorna.
USA behöver Nato och Nato behöver USA. Det är såväl Biden som Trump och Stoltenberg helt överens om.
De tidigare bråken handlade främst om att Trump ansåg att övriga Natoländer betalade för lite till Natos budget och att varje medlemslands anslag till sin krigsmakt borde vara minst två procent av ländernas BNP. Men propån kom egentligen inte från Trump utan från USA och ingår i en större strategiomläggning för krigsalliansen.
Även Biden upprepade budskapet om två procent om än i betydligt mildare ordalag. Här har droppen urholkat stenen. Idag lägger tio av 30 Natoländer denna andel på militära utgifter och fler Natoländer är på väg dit, till USA:s stora glädje.
Nato står inför ett förändringsarbete. Nuvarande strategidokument är från 2010. Nästa år ska ett nytt presenteras med ett uppdaterat och förändrat strategiskt koncept. Då ska det framgå var organisationen ska vara 2030.
Nato ska rusta upp betydligt och vara en mer stridslysten part. Borta är de mildare och försonligare tonlägena. Muskler ska ersätta dialog, upprustning ska ersätta samförstånd. Kallakrigsretoriken är tillbaka.
”Vårt förhållande till Ryssland är på sin lägsta punkt sedan Kalla kriget”, deklarerade Jens Stoltenberg på Natotoppmötet. ”Moskvas aggressiva handlingar är ett hot mot vår säkerhet”, hette det vidare samtidigt som Stoltenberg passade på att kalla Kinas och Ryssland ledarskap för auktoritärt och anklaga länderna för att utmana den internationella ordningens regler.
Men vem utgör egentligen ett hot och för vem? På vilket sätt är Moskvas handlingar ett hot emot Nato och vilka handlingar är det som är aggressiva?
Barack Obama beslutade att upprätta USA:s första militärbas någonsin i forna Warszawapakten. Bara några dagar efter att Trump svors in som president invigdes den amerikanska basen i Polen. Där placerades fler än 3500 soldater och närmare 100 stridsvagnar. Dessa styrkor roterar och har spritts ut i Natoländer med gränser mot Ryssland.
Anklagelser om rysk inblandning i amerikanska val och cyberattacker har vi hört mycket om. Omfattande sanktioner mot Ryssland har införts och tidigare i år kallade Joe Biden Vladimir Putin för mördare. Är inte också detta hot och aggressiva handlingar?
Ryska hackare och underrättelsepersonal har högst troligt agerat i och mot USA. Men är det någon som tror att USA inte agerar likadant mot Ryssland eller mot andra länder?
Den tilltagande aggressiviteten från USA:s och Natos sida kan tydligt utläsas i de militära satsningarna. Trots den förödande coronapandemin har världens länder lagt allt mer pengar på upprustning. Förra året spenderade de 30 Natoländerna tillsammans 1103 miljarder dollar på rustning. USA ökade sin militära budget med 7,5 procent till hisnande 778 miljarder dollar, att jämföra med Rysslands 61,7 miljarder dollar, som faktiskt var en minskning med 5,4 procent. USA lägger alltså 12,5 gånger mer pengar på krigsmakten än Ryssland.
Ändå är det alltid Ryssland som utmålas som det stora hotet mot fred och säkerhet i världen.
Men här är en viss förskjutning på väg att ske. I Europa kommer alltjämt Ryssland att vara måltavlan för Natos propaganda men USA vill flytta över huvudfokus mot Kina. Joe Biden ser Kina som huvudmotståndaren framöver.
Det handlar inte primärt om att USA ser Kina som ett militärt hot, även om landet med sina 252 miljarder dollar är tvåa på listan över länders utgifter till militären. Kinas militära satsningar är mindre än en tredjedel av vad ettan USA satsar.
Hotet från Kina är ekonomiskt och därför vill USA flytta över sitt fokus. Vi kommer få se en än hårdare amerikansk retorik mot Kina framöver.
Även Sverige har dragits med i utvecklingen. Den nu avsatta regeringen har drivit igenom den största satsningen på den svenska krigsmakten sedan inledningen på Kalla kriget. 90 miljarder om året ska vi skattebetalare hosta upp när försvarsbeslutet är fullt genomfört 2025. En ökning av utgiftsposten med 40 procent. Sedan Stefan Löfven tillträdde som statsminister har dessa anslag ökat med hela 85 procent.
Årtiondena efter världskrigen var Sverige en internationellt erkänd röst för fred och nedrustning. En röst för solidaritet och jämlikhet. Så är det inte längre. Vi sitter helt i knät på USA och Nato.
Värdlandsavtalet har gett krigsalliansen fritt tillträde till vårt territorium, även med kärnvapen om de skulle vilja. Delar av de ökade försvarsanslagen ska användas till att anpassa våra vapensystem att vara kompatibla med Natos system och Sverige sluter lydigt upp i propagandan mot länder som inte lyder diktaten från Washington.
Anpassningen sker på alla områden. Så ska Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg vara en av Sveriges Radios sommarpratare nu i juli.
Nato är ingen allians för fred, det är en allians för krig. Den måste vi alla hjälpas åt att hålla Sverige borta ifrån.
