Förra veckan avslutades en 13 år lång rättsprocess med dom i Europadomstolen. Det är FRA-lagen, som antogs av riksdagen 2008, som granskats. Domen är bindande och innebär att Sverige nu kommer behöva skriva om delar av lagstiftningen.
Sedan lagen klubbades har FRA, försvarets radioanstalt, givits långtgående möjligheter att bedriva signalspaning på den egna befolkningen. Lagen möttes av stora protester och i riksdagen grät de liberala ledamöterna när partipiskan fick dem att rösta igenom lagändringen.
Kritiken som Europadomstolen riktar mot Sverige gäller bland annat hur FRA-lagen har ett bristande integritetsskydd när information lämnas ut till utländska makter. Domstolen reagerar också på en bristande tillsyn av inspelad information och att det inte finns någon uppföljning av att lagen följs. För den som blivit avlyssnad finns det helt enkelt inget sätt att kunna kontrollera att avlyssningen gått rätt till.
Det är tveksamt om domen kommer innebära något reellt hinder för FRA. De erfarenheter som finns att dra av svensk underrättelsetjänst är att de alltid tagit sig rätten att agera utanför det lagstöd som finns.
Sedan andra världskriget har underrättelsetjänsten bedrivit en omfattande bevakning av den egna befolkningen. Officiellt skulle verksamheten avvecklas efter kriget, men ”kampen mot kommunismen” kom emellan och istället utvidgades övervakningen.
Det är fortfarande inte känt hur många människor som hamnade i Säpos åsiktsregister men uppskattningar talar om hundratusentals personer. Det placerar Sverige i klass med forna DDR vad gäller massövervakning av de egna medborgarna.
När åsiktsregistreringen förbjöds i lag 1969 kunde Säpo med stöd av hemliga regeringsdirektiv fortsätta att övervaka medlemmar i det som idag är Kommunistiska Partiet. Den olagliga åsiktsregistreringen pågick till åtminstone 1998 och ledde även det till att Sverige fälldes i Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Rättsosäkerheten lever fortfarande för de som dragit säkerhetspolisens intresse till sig. Men de senaste åren är det, vad vi vet, inte svenska kommunister utan framför allt människor med rötter i Mellanöstern som det spanas på.
I flera fall har det framkommit att Säpo varit drivande för att migrationsdomstolen ska avslå ansökningar om uppehållstillstånd. Att säkerhetspolisen vill stoppa terrorister och kriminella att bosätta sig i landet är inte kontroversiellt, men frågan är hur detta görs.
Den senaste tiden har flera unga kurdiska kvinnor pekats ut som hot mot rikets säkerhet. I februari omringade 30 poliser Zozan Büyüks lägenhet i Örebro. Vad hon konkret anklagas för har hon inte fått veta. Bevisen mot kvinnan är så hemliga att Säpo inte ens låter migrationsdomstolen får ta del av dom. Något som inte hindrade juristerna från att besluta att hon ska slängas ut ur landet. Den unga tvåbarnsmamman tvingas nu leva illegalt i landet.
En annan som drabbats är höggravida Rozerin som är svensk medborgare och levt i Sverige sedan hon var två år gammal. Att Säpo ansåg henne vara ett hot framkom när hennes man för några år sedan ansökte om permanent uppehållstillstånd. Efter en mångårig process kom svaret från migrationsverket att mannen ska utvisas.
”Den miljö inom vilken Rozerin ska verka utgör ett allvarligt hot mot allmän säkerhet. Din närvaro i landet innebär att Rozerins verksamhet inom miljön underlättas och befästs. Att ge dig ett uppehållstillstånd skulle därmed innebära att ett redan befintligt hot förstärks.”
Rozerins man är alltså inte misstänkt för något brott och har inga tidigare domar. Säpo anser själva att han inte är ett hot men han ska ändå utvisas och förhindras att resa tillbaka in i landet de kommande tio åren.
I Dagens ETC intervjuas en källa inom underrättelsetjänsten som ger stöd åt det alla kan ana. Säpo köper information från sin turkiska motsvarighet. Information om IS-soldater från Syrien fås i utbyte mot att sätta dit dem som påstås ha samröre med kurdiska vänsterorganisationer. Att Säpo säljer ut svenska medborgare och deras anhöriga till främmande makt, i det här fallet Erdogans halvfascistoida högerregim, går inte att klassa som något annat än landsförräderi.
Säpos hot mot medborgarnas rättigheter borde intressera alla som vill att Sverige ska vara en rättsstat. Ändå är det en helt annan vinkel som väckt de borgerliga ledarsidornas intresse.
I slutet av 2019 rapporterade Sveriges Radio om en ung muslimsk man, Raad al-Duhan, som drabbats av samma behandling som nu nått de kurdiska kvinnorna. al-Duhan var enligt Säpo en centralfigur för den islamistiska rörelsen i Sverige, men några bevis kunde inte presenteras – de var hemligstämplade. Migrationsdomstolen var kritiska till hanteringen men då inga bevis gick att granska kunde de inte göra annat än att döma till Säpos favör.
Granskningen av fallet tog fart för några veckor sedan. Då kunde media rapportera att al-Duhan utvecklat personliga band till reportern på SR. Har journalisten haft en relation med den hon ska granska är det mycket olämpligt, men om det kan vi bara spekulera.
Desto allvarligare är de uppgifter som Mats Svegfors, moderat och tidigare vd på Sveriges Radio, antyder i Aftonbladet. Enligt honom är det Säpo som läckt uppgifterna om relationen mellan al-Duhan och journalisten till media. Att underrättelsetjänsten aktivt arbetar med att misskreditera journalister som granskar deras ageranden är ett hot mot demokratin.
Vår slutsats är självklar. FRA:s och Säpos pågående rättsövergrepp är en varböld på demokratin och måste få ett slut. För det krävs en uppgörelse med den polisstatsmentalitet som utvecklats genom decennier av antikommunism och åsiktsregistrering.
