Bostadsbristen och bostadssegregationen är enorm och allt tyder på att det bara kommer bli värre. Förra året rapporterade 212 av Sveriges 290 kommuner att de hade underskott på bostäder.
I Sverige finns 4,7 miljoner hushåll. Enligt Boverket är 462.000 av dem – närmare 10 procent – trångbodda. Drygt 56.000 av dessa hushåll har samtidigt en ansträngd boendeekonomi.
Trångboddheten ökar och värst är den i storstadsregionerna, där Stockholm toppar med 15 procent trångbodda hushåll.
Bostadsbyggandet har inte hållit samma takt som vare sig efterfrågan eller behovet på flera decennier. Mellan 2012 och 2017 tredubblades visserligen bostadsbyggandet från 20.000 till 60.000 påbörjade bostäder om året. Siffrorna närmade sig då Boverkets behovsprognoser. Men efter 2017 har byggandet minskat rejält, samtidigt som Boverket justerat sina behovssiffror uppåt.
För att täcka behovet behöver det tillkomma 592.000-664.000 bostäder innan decenniets slut. Sju av tio av dessa bostäder behövs i storstadsregionerna.
Men det går inte att enbart stirra på antalet bostäder. Man måste även se till den skeva fördelningen av vilken typ av bostäder som byggs för att kunna förstå vidden av bostadsproblematiken.
Den vanligaste boendeformen i Sverige är att bo i villa, vilket drygt 40 procent av alla hushåll gör. Sedan kommer hyresrätten med 28 procent av hushållen, följt av bostadsrätter med dryga 20 procent av hushållen. Dessa siffror hade dock sett annorlunda ut om man byggt utifrån behovet i stället för utifrån efterfrågan och vinstintresset.
Behov och efterfrågan är två helt olika saker. Många av de hushåll som har behov av en ny eller större bostad efterfrågar ingen. De har helt enkelt inte råd att flytta. De kan varken flytta till en större hyresrätt eller köpa en bostad.
Stora grupper i samhället, framförallt inom LO-kollektivet, är uteslutna från ägarmarknaden. De kvalificerar sig inte för att få banklån till en villa eller en bostadsrätt, de två segment där det största byggandet sker.
Hyresrätten är satt på undantag. Byggbolagen vill hellre bygga bostadsrätter och villor. Det är betydligt mer gynnsamt för dem eftersom det finns en stor skatteklyfta mellan upplåtelseformerna. Bostadsrätter är upp till 25 procent billigare att bygga jämfört med hyresrätter. Följden är en underproduktion av hyresrätter.
Kötiden för att få en bostad är i många kommuner flera år, i Göteborg är snittkötiden sex år och i Stockholm tio år. I Sverige idag får många köa längre för att få en bostad än vad man fick köa för att få en Trabant i gamla DDR.
Dagens bostadspolitik konserverar och fördjupar klassklyftorna. Det är dyrt att köpa sig en villa eller en bostadsrätt och många familjer med låga inkomster är helt hänvisade till hyresmarknaden. Men de som hyr en bostad betalar betydligt mer för sitt boende än dem som äger sin bostad.
Typhushållen inom LO betalar 34-42 procent av sin disponibla inkomst i hyra. En andel som är alldeles för stor. I den omfattande bostadssociala utredningen som efter andra världskriget utarbetade riktlinjer för bostadspolitiken pekade man ut ett riktvärde på att cirka 20 procent av en arbetarlön skulle gå till hyra.
På den tiden insåg och ansåg staten att den hade ett stort ansvar för boendet och att ett enhetligt grepp över bostadspolitiken behövdes. Ur den bostadssociala utredningen kom bland annat allmännyttan. Bostadsstyrelsen och dess riktlinjer och tankegångar för bostadspolitiken i Sverige låg fast fram till 1991 när den borgerliga regeringen lade ned bostadsdepartementet.
Efter flera lagändringar sköt ombildandet av hyresrätter till bostadsrätter fart och bostadsspekulationen ökade. Nu är vi framme vid att marknadshyror vid nybyggnation riskerar att införas. Regeringens utredare presenterar sitt förslag den 31 maj.
Idag är det marknaden med den kontanta betalningen och vinstintresset som styr boendet. Borta är den sociala bostadspolitiken. Konsekvenserna kan vi alla se. Boendet blir allt dyrare och allt mer segregerat, trångboddheten breder ut sig, svarthandeln med hyreskontrakt är omfattande och det råder rena gangsterfasoner inom byggbranschen.
Situationen är medvetet skapad, den är ett led i det nyliberala systemskifte som Sverige genomgått de senaste 35 år. Våra bostäder är en kassako för bankerna. Deras miljardvinster bygger till största delen på våra bolån. Spekulationen i våra bostäder kräver att den underhålls av systemet där bostadsbristen driver upp priserna.
Ränteavdragen har inget tak utan gynnar de rikaste. Rotavdragen gör att de som äger sitt boende kan öka värdet på sina tillgångar, något som hyresgäster inte har möjlighet att göra. Men de ska bidra till värdeökningen på det enskilda ägandet genom sin skattsedel, vilket utgör en enorm klassorättvisa.
Förra året gick 11 miljarder av våra skattepengar till rotbidrag. Ränteavdragen uppgår till cirka 30 miljarder om året och trots att många röster höjts för att avskaffa dem beslutade regeringen att ha kvar dem, med hänvisning till den tilltänkta nyliberala skattereformen inom ramen för januariöverenskommelsen.
Ränteavdragen borde sänkas. Det skulle leda till lägre bostadspriser. Det borde även införas ett tak för dessa ränteavdrag för att få en mer rättvis fördelningsprofil.
Sedan 2009 har 146 miljarder betalats ut i rotbidrag. Pengar som hade gjort betydligt bättre nytta som bostadssubventioner till allmännyttan än för att höja värdet på privata bostäder.
Att rotbidragen skulle skapa jobb är en myt. De få arbeten som rotpengarna bekostat uppgår till över sex miljoner kronor styck.
Den kapitalistiska marknadens inflytande över boendet måste brytas. Staten och kommunerna behöver ta ansvar för alla led i bostadsförsörjningen, från finansiering, byggande och reparationer till uthyrning och hyressättning, för att garantera ett tryggt och bra boende åt alla.
Men det kommer inte ske utan kamp där vi alla går samman och agerar. Att stoppa planerna på marknadshyror vore ett väldigt bra första steg.
