Världsbankens chef, David Malpass, betecknade nyligen corona som ”ojämlikhetens pandemi”. Till samma slutsats kommer den globala hjälporganisationen Oxfam i sin årliga rapport om ojämlikheten i världen.
”Den stora klyftan mellan rika och fattiga visar sig nu vara lika dödlig som viruset”, skriver Johan Pettersson från Oxfam Sverige i ett pressmeddelande.
Malpass och Pettersson har ett globalt perspektiv, där en enorm och under pandemin ohejdad förmögenhetstillväxt hos världens dollarmiljardärer ställs i kontrast till att ytterligare 200 miljoner människor hamnat i extrem fattigdom på grund av pandemins ekonomiska effekter. Men om perspektivet överförs till enskilda länder, som till Sverige, blir resultatet detsamma. Pandemin dödar inte bara ojämlikt – under pandemins första våg var dödligheten fyra gånger så hög i fattiga områden jämfört med rika – den ökar också redan skriande klassklyftor.
När covid-19 slog sina klor i Sverige våren 2020 utsågs genast det så kallade näringslivet till förmånstagare för astronomiska statligt stödåtgärder. Under pandemins första år utbetalades drygt 200 miljarder kronor i olika former av stöd, allt enligt finansdepartementet. Därutöver avsattes ytterligare 250 miljarder till garantier och 335 miljarder till likviditetförstärkningar. Sammanlagt ställdes alltså 785 miljarder kronor till framförallt storföretagens förfogande. Det är nästan en hel årlig stadsbudget!
Stödåtgärderna gav åtminstone en avsedd effekt. Efter ett inledande ras i mars steg Stockholmsbörsens index under helåret 2020 med 13,7 procent. Mitt under coronakrisen, med 590.000 permitterade på statens bekostnad och 82.000 fler arbetslösa, ökade aktieägarna sina sammanlagda förmögenheter med ofattbara 479 miljarder kronor.
Det finns ett litet aber i sammanhanget. I ett senfärdigt försök att inte framstå som alltför generös i förhållande till näringslivet slog regeringen fast att företag som erhåller statligt stöd inte får genomföra aktieutdelningar. Företag med åpna aktieägare, som SKF, betalade då tillbaka erhållna bidrag, medan en del mindre bolag öste ut pengar till ägarna trots förbudet.
De flesta bolag satt dock vackert stilla i båten, väl medvetna om att utdelningar för 2020 kan betalas ut 2021. Det är det som pågår just nu. I förra veckan beslutade Sandvik att betala ut 8 miljarder kronor till aktieägarna, varav 2,5 miljarder anges som utebliven utdelning för 2020. Wallenbergs Investor slår till med en rekordutdelning på 10,7 miljarder kronor och Swedbank pytsar ut 4,6 miljarder.
På kö står sedan bland andra AB Volvo, som tagit emot 1,3 miljarder kronor i statligt permitteringsstöd, trots en egen kassa som under pandemiåret 2020 växt till 70 miljarder kronor. Det lär bli nytt miljardregn när AB Volvo i nästa vecka tar beslut om dubbel utdelning.
Det är så det ser ut. Medan vi andra tampas med allt strängare restriktioner och med smittrisk på jobbet och i kollektivtrafiken, om vi har jobbet kvar, så är det härliga tider för aktieägarna. Pandemin är dem en skänk från ovan, med staten som frälsare och med det statliga betalningsansvaret utskrivet på arbetare och så kallat vanligt folk. Det är vi som får betala för miljardregnet genom nya nedskärningar i välfärden.
Man ska inte vara onyanserad. Det är inte härliga tider för alla företag. Trängselregler och alkoholförsäljningsförbud har ställt till det i restaurangbranschen. Lokalerna gapar mestadels tomma och många krogföretag hotas av konkurs. Det är så kapitalismen ska fungera enligt liberal doktrin. I den härliga krisen går icke konkurrenskraftiga företag under och när krisen väl är överstånden kan andra företag köpa upp verksamheten till reapris. Köken, borden, stolarna och porslinet finns ju kvar och när kunderna återkommer kan nya kockar ta vid.
Men i pandemin gäller inte doktrinen. Krögarna trummar på kastruller med krav på att staten ska betala deras fasta kostnader, som lokalhyror, till 100 procent och de får genast stöd av liberaler som Ebba Busch och Annie Lööf. Att det istället borde vara fastighetsägarna som efterskänkte eller skjuter upp hyran finns inte på den liberala kartan. I krisen ska staten vara företagsägarnas kassako.
Hur regeringen kommer att ställa sig till krogföretagens krav kan vi ännu bara ana. Men ett vet vi. Den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget för barnfamiljer, som infördes med anledning av pandemin, löpte ut vid årsskiftet och den förlängs inte. 139.000 barnfamiljer, mest ensamstående kvinnor med barn, går därmed miste om ett stöd som hållit många av dem borta från ren fattigdom. Se där klassamhällets cynism.
Situationen är djupt provocerande. I årtionden har vi fått höra hur förträfflig kapitalismen är, att privat verksamhet är överlägsen och mer effektiv än offentlig. Stat, regioner och kommun ska därför inte ägna sig åt verksamheter som sköts bättre av privata entreprenörer. Resultatet av denna propaganda är en av privatiseringar och nedskärningar sönderslagen välfärd, där pandemin satt fingret på resursbrister inom vården och missförhållanden inom äldreomsorgen.
De växande klassklyftorna är av gammalt datum, de började skena redan på 1980-talet och har sedan dessa placerat Sverige i en föga smickrande roll som världsmästare i ökad ojämlikhet. Idag ligger de mätbara klassklyftorna på samma nivå som på 1940-talet. Denna destruktiva utveckling är orsakad av ett helt annat virus än covid-19, av det liberala virus som härjat Sverige och världen i snart 40 år. Men ont blir värre när det liberala viruset samverkar med covid-19.
Det finns ljus i mörkret. I form av en växande insikt om att kapitalismen inte duger.
”Coronapandemin har visat världens akuta behov av ett ekonomiskt system som gynnar alla, inte bara de mest priviligierade”, säger Johan Pettersson från Oxfam Sverige.
Det finns nu vaccin mot covid-19, vilket förhoppningsvis innebär att pandemin dämpas under 2021. Men lika viktigt är att tillverka vaccin mot det minst lika dödliga liberala viruset. Det måste vi göra själva. Genom gemensam kamp mot en kapitalism som har ojämlikhet som sin främsta produktionsgren.
