Vi minns Sven Wollter

Det kommer som en chock. Fast jag vet att han låg sjuk. Sven Wollter har gått bort.

Det första jag känner är att han hör till de människor som alltid kommer att leva. Han var som en extra anhörig. En sann vän.

Första gången jag träffade honom var på Pistolteatern i Stockholm 1967. Han spelade i en kabaré om Ben Bella, den algeriske frihetskämpen. Han sade något uppmuntrande till mig om något jag själv medverkade i. Och på den vägen har det alltid varit. Han var en uppmuntrare.

Jag såg honom i flera uppsättningar på Göteborgs Stadsteater, till exempel Brechts ”Herr Puntila och hans dräng Matti”, där han spelade drängen Matti mot Folke Hjorth som Puntila. Det bör ha varit runt 1970. Mina föräldrar och jag såg den tillsammans.

För mig blev han den store Sven Wollter i Strindbergs ”Gustav III”. Sven var helt förvandlad – som en något effeminerad offentlig person som gled omkring och talade med aristokratiska skorrningar. Kungen som skådespelare!

I Kommunistiska Partiet var han flitig som underhållare. Han hörde hemma på olika nivåer. Han kunde bjuda publiken på intensiva politiska uttryck, poetiska framföranden och enkla, humoristiska anekdoter.

Politiken fördes in i hans framträdanden. I ”Tältprojektet – Vi äro tusenden” 1977 spelade han flera roller: en arbetare, en arbetarfiende – Treffenberg, som slog ner en strejk – och Strindberg, talandes i en tidstypisk telefonautomat. I två valrevyer för dåvarande KPML(r) 1979 och 1982 var han oemotståndlig.

Politiken var han trogen in i det sista. Uppläsningar av Majakovskij, sånger av Dan Berglund. 1999 spelade han Häradshövding Wallenberg i Lars Molins TV-serie om Ivar Kreuger. Som dialektiskt tänkande kommunist var han ytterst lämpad att gestalta en superkapitalist!

Biofilmer. Bille Augusts ”En sång för Martin”, där han var en dirigent och kompositör som mitt i språnget drabbas av demens. Motspelerska var Viveka Seldahl.

Sista rollen på Göteborgs Stadsteater, en monolog, ”Driving Miles” av Henning Mankell i regi av Eva Bergman, gjorde ett alldeles säskilt intryck på mig. Han gjorde en norsk skrothandlare, Steinar, som mötte Miles Davis.

Som motspelare hade han en musikensemble från Backa Teater. Det var den minst ”Sven Wollterska” roll jag sett honom spela! Han gick omking på scenen som om han bodde där och bara berättade. Inga yviga gester alls. Man lyssade andlöst.

Han var inte bunden till sin generation, det vet alla vi som sett och hört honom i ”Höj rösten!” Han prövade olika medier. Sjöng visor på CD, gav ut egna romaner, ”Hon, han och döden”, ”Britas bok”.

Jag talade med honom i telefon en sista gång nu under sjukdomen. ”Jo, det är hopp om livet”, sa han. Och det är det ju. Det är ett av Sven Wollters viktigaste budskap.