I förra veckan presenterade Statistiska Centralbyrå sin BNP-indikator för andra kvartalet 2020. Den visar på ett kraftigt ras. Den svenska ekonomin krympte med 8,6 procent jämfört med första kvartalet i år och med 8,2 procent jämfört med andra kvartalet 2019.
Kapitalismens tillbedjare finner viss tröst i att juni uppvisar något bättre siffror än april och maj och i att andra länder minsann rasat ännu mer under samma period, som USA med 32,9 procent och EU-länderna med i genomsnitt 11,9 procent. Men det är en klen tröst. Må vara att raset kommer att vara något mindre när årssiffran för 2020 ska skrivas ut, men krisen är djup och den drabbar som alltid arbetarklassen värst.
Aktieägarna går det ingen nöd på. Vid halvårsskiftet hade Stockholmsbörsen hämtat igen hela nedgången från mars och april. Annat är det med arbetslösheten, som skjuter i höjden trots statens generösa permitteringsstöd. I slutet på juni var 466.000 personer inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen. Det innebär en ökning med 130.000 arbetslösa jämfört med samma månad i fjol.
Enligt Arbetsförmedlingen uppgår arbetslösheten nu till 9,0 procent. Det innebär en ökning med 2,3 procentenheter på ett år. Det är den största ökningen i hela EU-området och innebär att Sverige idag tillhör den europeiska arbetslöshetsligans bottenträsk. Eller om det ska benämnas toppskikt. Välj själv. 21 av 27 EU-länder redovisar i vart fall lägre arbetslöshet.
Kommer ni ihåg Ylva Johansson? Det var hon som inför valet 2014 lovade att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020, om bara sossarna vann valet och hon själv fick bli arbetsmarknadsminister. Nu skriver vi 2020. Sverige har EU:s sjätte högsta arbetslöshet och Johanssons löfte har förvisats till papperskorgen. Det försvann samtidigt som hon själv flydde fältet för att bli EU-kommissionär. Vissa gör det lätt för sig.
En arbetslöshet på 9 procent är naturligtvis förfärlig, särskilt som den slår extra hårt mot de grupper som redan har en utsatt position på arbetsmarknaden, som ungdomar och utrikes födda. Men egentligen är siffran 6,7 procent ännu värre. Den uppmättes i juni 2019, då den svenska ekonomin sades gå på högvarv. Men ändå ratades alltså en stor del av den tillgängliga arbetskraften.
Detta säger något viktigt om den kapitalistiska ekonomin. Kapitalismen behöver arbetslöshet för att må bra; ju högre arbetslöshet desto mer värde kan kapitalet pressa ur det arbete man behagar betala för. ”Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns relativa storlek”, skrev Karl Marx. Just detta förhållande kallade han ”den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag”.
På kapitalistspråk kallas fenomenet Nairu – Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment (Icke inflationsdrivande nivå på arbetslösheten). Enligt denna liberala teori måste arbetslösheten ligga på en viss nivå för att inte inflation ska förminska kapitaltillgångarna. Några måste vara fattiga för att de rika ska bli ännu rikare. Inte undra på då att Sverige under 2019 begåvades med 13.000 nya dollarmiljonärer.
Nu är det coronakris och pengar formligen vräks över företagen. I förra veckan gjordes det visserligen affär av att bara en bråkdel av det anslagna omställningsstödet verkligen betalats ut. Men vet då att andra stödformer hittills kostat skattebetalarna 63 miljarder kronor och att regeringen räknar med en nota på uppemot 150 miljarder kronor vid årets slut. Det är mer än vad hela sjukvården kostar varje år.
Men mycket vill ha mer. Så gick Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl i förra veckan ut med ett nollbud i den uppskjutna avtalsrörelsen. Utspelet måste betecknas som en ren provokation med tanke på att BNP-raset till avgörande delar beror på sjunkande privat konsumtion. Arbetarlönerna måste upp om ekonomin ska komma igång igen, inte frysas.
Vad göra åt situationen? På lite längre sikt är en förkortning av normalarbetsdagen till sex timmar (eller normalarbetsveckan till 30 timmar) det självklara kravet. Låt oss dela på jobben. Och återställ samtidigt normalpensionsåldern till 65 år. Varför ska våra äldre slita ut sig när nästan en halv miljon människor går arbetslösa?
På kortare sikt krävs snabbare åtgärder. Några förslag:
Omdirigera omställningsstödet! I vårbudgeten anslog regeringen 39 miljarder kronor till detta stöd, där ansökningstiden löper ut den 30 augusti. Hittills har bara 621 miljoner betalats ut. Samtidigt kompenseras kommuner och regioner bara för krisens förlorade skatteintäkter, vilket ger varsel i välfärdssektorn. Detta är absurt. Coronapandemin kräver mer resurser till vård och omsorg, inte mindre. Omvandla därför det kvarvarande omställningsstödet till höjda statsbidrag till kommunsektorn. Det räddar både jobb och välfärd.
Återinför och höj värnskatten! Värnskatten infördes 1995, som en särskild krisskatt. Den avskaffades 1 januari 2020, som en del av januariöverenskommelsen, vilket måste sägas vara synnerligen dålig timing. Coronakrisen mildras inte genom skattesänkningar för de rika. Sveriges 142.000 dollarmiljonärer och andra höginkomsttagare har råd att betala mer i skatt.
Skrota Las-utredningen! Att försämra anställningstryggheten i en situation då arbetslösheten galopperar är ren och skär klasspolitik.
Avskaffa rot- och rutavdragen! Sedan 2009 har rutavdraget kostat skattebetalarna 34 miljarder kronor och rotavdraget ofantliga 135 miljarder kronor. Det påstås att avdragen genererar nya jobb, men det är väldigt dyra jobb. Enligt Myndigheten för tillväxtanalys kostar ett genomsnittligt jobb i rutsektorn 1,5 till 2 miljoner kronor och ett rotjobb hela 7 miljoner kronor. Använd istället pengarna till nyanställningar i offentlig sektor. Det skapar mångdubbelt fler jobb. Pengarna räcker rentav till rejäla lönehöjningar till sektorns lågavlönade och till svenskundervisning på betald arbetstid för nyanlända.
Det saknas inte alternativ till en politik som enbart utgår från det privata näringslivets intressen. Vad som nu krävs är män och kvinnor som bär fram arbetarkraven.
Anders Carlsson
Partistyrelsen
