Den vilda jakten på vaccinet

Coronapandemin genomsyrar alla delar av samhället. Förra veckans siffror om att fler än 180.000 nya arbetslösa skrivit in sig på Arbetsförmedlingen sedan början av mars visar hur stora utmaningarna är.

Lika stora utmaningar finns i att bekämpa pandemin medicinskt. Just nu pågår vad som måste karaktäriseras som den vilda jakten på vaccinet.

Runt om i världen tävlar forskarlag och kommersiella företag om att bli först ut på världsmarknaden med ett fungerande vaccin mot coronaviruset. Astra Zeneca har meddelat att de räknar med att ha ett vaccin klart till årsskiftet och WHO hävdar att Astra Zeneca är det läkemedelsföretag som leder kampen för att komma först med ett vaccin mot covid-19.

Redan har 130 kandidater till ett vaccin tagits fram och de främsta utmanarna till Astra Zeneca att vara först är amerikanska Moderna, kinesiska Sinovac och kinesiska CanSino. I slutet av maj meddelade även amerikanska MSD att de gav sig in i racet att hitta ett vaccin och därmed vägen till miljarderna.

För det är inte bara ett välkommet vaccin som ligger i potten utan även miljarder dollar i hägrande vinster vid sidan av all prestige som segraren i vaccinracet kammar hem.

Vi bör dock ställa oss frågan om det är produkten eller vinsten som är den verkliga drivkraften för företagen? Vi vill alla ha ett fungerande vaccin och det snabbt. Men till vilket pris? Flera forskare höjer ett varningens finger för att processen går för snabbt och frågar sig hur säkert ett stressforskat vaccin blir.

Gunilla Karlsson Hedenstam, professor i vaccinimmunologi vid Karolinska institutet, intervjuades i P1 Morgon i måndags. Hon tror att ett vaccin kommer finns till årsskiftet men är tveksam till hur bra det kommer att vara. Till P1 säger hon att ”Det intressanta är var företagen sätter ribban för att säga att det här vaccinet fungerar eller fungerar inte. Än så länge sätts den lågt”.

Betänk detta en extra gång. Vi står inför en situation där inte bara ett land behöver genomföra en massvaccination utan hela världen. Det vaccin som ska användas finns ännu inte och det är upp till företagen att avgöra om vaccinet fungerar eller inte.

Världen ligger alltså i händerna på några multinationella företag som tävlar mot klockan om att komma först. Tävlingen sker dessutom med nya metoder för vaccinframtagning. De företag som arbetar med vaccinet på ett konventionellt sätt är på efterkälken och kommer troligen inte vara först ut med sin kandidat till vaccin.

Under normala omständigheter tar det flera år att utveckla ett nytt vaccin. Men är det något vi lärt oss under coronapandemin är det att normala omständigheter inte längre finns. Ärliga forskare kämpar på utifrån ägarnas direktiv, men i slutändan avgörs frågan om vaccinkandidaten ska ut på marknaden i företagets styrelserum. Ett styrelserum befolkad av en samhällselit vars lojalitet ligger hos aktieägarna och inte hos den coranadrabbade arbetaren i Bangladesh, Brasilien eller Sverige.

Företagens beslut lär bero på en cynisk kalkyl om investerings- och tillverkningskostnader kontra prissättning, försäljning och hägrande vinst. Den som kommer först hamnar i en monopolställning och kan ställa långtgående krav på de organisationer och stater som tecknar avtal om inköpen. Det är knappast troligt att en rättvis och jämlik fördelning av vaccinet kommer att ske. Priset kommer vara överordnat behoven.

Nu i juni slöt EU:s vaccingrupp ett avtal med Astra Zeneca om att leverera 400 miljoner doser av sitt vaccin till EU-länderna. Här hoppas Sverige få vara med på ett hörn. Därför har regeringen föreslagit att Folkhälsomyndigheten ska få låna upp till två miljarder kronor för att Sverige ska kunna vara med i jakten på vaccin.

Eller som socialminister Lena Hallengren uttryckte det till SVT: ”Det ska finnas möjligheter för Folkhälsomyndigheten, när det finns ett vaccin tillgängligt, att kunna göra en upphandling.”

I USA har Donald Trump på sitt sedvanliga föraktfulla sätt agerat genom att för flera månader framåt köpa upp hela världens lager av läkemedlet Remdesivir, som påskyndar återhämtningen hos svårt sjuka covid-19-patienter. Här har USA skrivit ett avtal med läkemedelsbolaget Gilead. Övriga världen har fått stå och titta på.

Stressframtagningen av coronavaccinet röjer flera grundläggande samhälleliga problem. Hur ska en individualiserad och konkurrerande värld fördela begränsade doser vaccin på ett solidariskt sätt? Hur ska vaccinet kunna fördelas utifrån behov och inte utifrån ett vinstintresse? Hur ska långtidseffekterna av vaccinet hanteras?

Kunskapen som hur länge man är skyddad av vaccinet kan knappast snabbas på. Hur kommer allmänheten att reagera på myndigheternas propåer om massvaccination? Många minns debatten för tio år sedan med massvaccinationen mot svininfluensa där cirka 500 barn och ungdomar drabbades av narkolepsi?

Ett illa framtaget vaccin kan skapa en tro att man är skyddad på ett sätt som man inte är. I värsta fall kan det bidra till mer smittspridning om man vaggats in i falsk säkerhet. För att kunna hantera detta måste vanliga människor kunna lita på myndigheterna, som måste ha evidensbaserade vetenskapliga belägg för sina åtgärder.

Bedömningarna kan inte överlåtas till multinationella bolag som i konkurrens med andra drivs av ett vinstintresse.

Här måste samhället och staten återta kontrollen över läkemedlen. Här i Sverige skulle ett förstatligande av den svenska läkemedelsindustrin och de utländska läkemedelsföretagens svenska distributionsföretag vara ett steg på vägen. En sådan process påbörjades i början av 1970-talet där ACO, Kabi och så småningom Procordia var aktörer. Men dessa initiativ urholkades och försvann i samband med högervridningen av vårt samhälle från slutet av 70-talet.

Men det räcker inte med statligt inflytande över forskning, framställning och tillverkning i ett enskilt land. Vi måste ha ett internationellt fungerade system som garanterar produktion, distribution och tillgång till läkemedel på ett jämlikt och solidariskt sätt; oavhängigt om ett land är rikt eller fattigt. Det är behoven som måste styra, inte kontant betalning.