Naturligtvis har Jonas Sjöstedt rätt. Den nya Las-utredningen är en ren provokation mot landets arbetstagare, ett slag i ansiktet på alla som kräver och är värda ett mått av trygghet i anställningen.
”Med sportspråk så är det väl 10-1 till arbetsgivarna”, konstaterade Kommunals ordförande Tobias Baudin i söndagens Agenda, som först läckte innehållet i Las-utredningen. Det är ingen överdrift. Går förslagen igenom förskjuts maktbalansen på arbetsmarknaden, till arbetsköparnas fördel. Då handlar det inte bara om fler undantag från turordningsreglerna, utan också och inte minst om att facken fråntas rätten att ogiltigförklara en uppsägning till dess en eventuell tvist är avgjord i AD.
Denna rättsosäkra nyhet innebär att en hugad arbetsköpare kan säga upp i princip vem som helst av personliga skäl – den arbetsskadade, den uppkäftige, den stridbare. Arbetsköparnas godtycke ska råda på svensk arbetsmarknad.
Det partiska resultatet ska inte skyllas på utredaren Gudmund Toijer, som är en oförvitlig byråkrat av det närmast karikerade slaget. Toijer har fått ett beställningsuppdrag och han har utfört det till punkt och pricka, på byråkratens pedantiska sätt.
Beställaren är formellt sett regeringen Löfven, som genom sitt tilltag hugger den fackliga delen av sin tudelade så kallade arbetarrörelse i ryggen. Men Löfven är inte pappa till utredningen. Genom Januariöverenskommelsens maktspel sålde han ut anställningstryggheten mot möjligheten att regera vidare på liberal nåder.
I den kohandeln är det arbetsköparorganisationen Företagarna som håller i taktpinnen. Med Centerpartiet som politiskt verktyg. En uppluckring av arbetsrätten var Centerns ultimativa villkor för att släppa fram regeringen Löfven.
Här blir det politiska spelet obehagligt på gränsen till vedervärdigt, vilket i Agenda demonstrerades av Centerns vikarierande partiledare Anders W Jonsson. I Coronakrisens spår står Sverige inför en djup arbetslöshetskris. Tiotusentals människor har förlorat jobbet och prognoserna säger att arbetslösheten kommer att stiga till minst 11 procent redan i sommar.
Ingen normalt funtad människa kan hävda att sämre anställningstrygghet är lösningen i denna kris. Fler otrygga anställningar ger inte fler jobb, bara fler godtyckligt uppsagda.
Här krävs istället nyanställningar, inte minst i välfärden, där behoven är som stört. Men inte enligt Anders W Jonsson. Med en positivspelares envishet vevar han sitt mantra om att det måste bli lättare för företagen att göra sig av med anställda - för jobbens skull.
Här måste vi åter ge Sjöstedt rätt. Visst framstod Jonsson som en nyliberal fundamentalist av det rent rigida slaget, fullständigt okänslig för den situation som drabbar Sveriges löntagare i coronakrisen.
Till pjäsen hör att regeringen försöker finta Jonsson och C. Enligt Januariöverenskommelsen ska en ny Las-lagstiftning vara på plats senast 2021, men i Toijers utredning föreslås att den ska träda i kraft 1 juli 2022, det vill säga drygt två månader före nästa ordinarie riksdagsval. Det är knappast en optimal tidpunkt för att fälla en regering, något som såväl V som C hotat och hotar med.
Här dyker ytterligare en dark horse upp. Direkt efter Januariöverenskommelsen inledde Svenskt Näringsliv, LO och PTK förhandlingar om den påstått otidsenliga arbetsrättslagstiftningen.
Sedan dess har fem LO-förbund – Byggnads, Kommunal, Seko, Fastighets och Målarna – hoppat av, men förhandlingarna pågår fortfarande. Med syftet att så snart som möjligt lägga ett partsöverenskommet alternativ till Toijers utredning.
Varningsklockorna ringer. Minns hur arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sommaren 2018 sidsteppade sin egen antistrejkutredning till förmån för ett lagförslag framförhandlat av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco och Unionen.
Denna antistrejklag, godkänd av LO och antagen av riksdagen sommaren 2019, är i viktiga avseenden mer långtgående än den som föreslogs i den statliga utredningen. Men med arbetsmarknadens parter som garanter var den lätt att få igenom. Den svenska samförståndsmodellen utgör sannerligen ingen säker grund för arbetares rättigheter.
Hur det går med Gudmund Toijers Las-utredning återstår att se. Kanske ersätts den av ett minst lika arbetsköparvänligt alternativ, godkänt av LO och lättare för regeringen Löfven att presentera som sitt eget. Fackliga potentater är mjukryggade när de förhandlar under hot och en makthungrig statsminister är bevisligen beredd att sälja ut allt vad arbetarrätt heter.
Men hur är det med Jonas Sjöstedt? När han och Vänsterpartiet tryckte på de gula knapparna i januari 2019, och därmed gav Stefan Löfvens gisslantagna regering grön ljus, var Sjöstedt kaxig värre. Den röda linjen sades gå vid marknadshyror och försämringar av Las. Överskrids denna linje kommer V fälla regeringen, deklarerade Sjöstedt, om nödvändigt med stöd av M, KD och SD.
Svansföringen var hög även i söndagens Agenda. Läggs Toijer-utredningens förslag till ny lagstiftning lovar Sjöstedt att rikta misstroendevotum mot regeringen Löfven.
Gott så. Någonstans måste gränsen för arbetarklassens reträtt dras och då är anställningstryggheten en både nödvändig och väl vald frontlinje. Hit men inte längre!
Det finns en opposition inom fackföreningsrörelsen, framförallt på basplanet, och det gnälls en del också inom S – att attackera Las är att skända en kvarvarande reformistisk självbild. Så det finns möjligheter att skapa tryck underifrån. Men då krävs att Sjöstedt och V lever upp till sina löften. Om Sjöstedt slingrar sig över den röda linjen, om kaxigheten visar sig vara en del av ett förrädiskt politiskt spel, så finns risk för att V istället spär på uppgivenheten i en redan desillusionerad arbetarklass.
Av mångårig erfarenhet litar vi inte på Vänsterpartiet. Men vi dömer ingen på förhand. Löften är löften och vi hoppas att de hålls, även om vi är skeptiska till utfärdarens pålitlighet.
Det är upp till bevis, Jonas Sjöstedt!
Anders Carlsson
partistyrelsen
