”Människovärde, inte marknadsvärde” – tal till nationens arbetande folk

Se hela talet på Kommunistiska Partiets Facebooksida eller Youtubekanal.

Idag (6 juni) håller en del partiföreträdare tal till nationen. Vi i Kommunistiska partiet väljer istället att hålla ett tal till alla er som bygger upp vårt land och vår välfärd.

Vi vänder oss också till alla er som redan bidragit till att bygga upp vårt land, och nu borde få en värdig pension för ert slit. Till alla er som inte kan arbeta, hur gärna ni än vill, för att ni är sjuka eller funktionshindrade. Och till alla er som ställts utan arbete, och tvingas leva på a-kassa eller försörjningsstöd.

Jag heter Elsa-Lena Åström och är partisekreterare i Kommunistiska Partiet. Jag har arbetat som arbetsterapeut i Alingsås vård- och äldreomsorg, och just nu sitter jag i trädgården till ett av kommunens äldreboenden. I en trädgård som jag var med och byggde upp – på den tiden när man fortfarande satsade. En trädgård att vistas och umgås i, men också för rehabilitering. Men rehabiliteringen är nedlagd, som så mycket annat.

Ända sedan 90-talet, får vården, precis som skolan och all annan skattefinansierad verksamhet, varje år, en budget som inte täcker de ökande kostnaderna. För varje år ska allt färre göra allt mer samtidigt som de rika fått skattesänkningar med hissnade 340 miljarder kronor.

I år kommer Sveriges kommuner skära ner två till tre miljarder bara på äldreomsorg. I Alingsås tänker kommunen skära ner 30 miljoner, samtidigt som de 60 miljoner kommunen får, för att klara coronapandemin, läggs på hög – för att uppfylla överskottsmålet.

När protesterna haglar svarar det moderata kommunalrådet helt fräckt att nedskärningarna ska genomföras – för att smärtgränsen inte är nådd – ännu!

Inom vården har äldreomsorgen lägst status. Det finns ingen respekt för det kvalificerade arbete som utförs. Kompetens och erfarenhet värderas inte alls. Man drar sig inte ens för att ta in helt outbildade, som aldrig arbetat i vården, med bara några timmars introduktion.

Detta är totalt vansinne. Inom äldreomsorgen bedrivs avancerad vård. Där vårdas cancersjuka, där ges dialys, där ges vård i livets slut. Och nu vårdas coronapatienter, ofta utan att vårdpersonalen ens får tillgång till skyddsutrustning.

Om man vägrar jobba utan, kallas det arbetsvägran! Den som ställer krav kan få svaret: Passar det inte kan du sluta.

För de anställda i äldreomsorgen sjungs inga lovsånger. När coronasmittan började spridas på äldreboendena så skyllde man på att vårdpersonalen inte skötte den basala hygienen och att de jobbade trots att de var sjuka.

Sanningen är att det i många fall inte ens finns utrustning för att klara av den basala hygienen, dessutom måste alla de som är timanställda jobba all tid de kan få. De kan helt enkelt inte sjukskriva sig för minsta symtom, när samhället till och med ställer barnfamiljer på gatan, om de blir efter med hyran.

Värst är det i den privatiserade äldreomsorgen som har satt i system att ha få utbildade och många timanställda.

Nu hyllar politikerna sjukvårdspersonalen som hjältar. De gör det för att dölja sitt ansvar för att situationen är som den är, med för få anställda, för få vårdplatser, för lite skyddsutrustning och risk för att narkosmedel och smärtstillande ska ta slut för respiratorvårdade.

Visst är vårdpersonalen hjältar när de arbetar trots ångest över att själva bli sjuka. När de möter patienters dödsångest och anhörigas sorg över att inte få ta avsked inför livets slut. Vad hjälper hyllningar när de tvingas arbeta till utmattningens gräns och betala ett orimligt pris – med sin hälsa – utan att de ansvariga ställs till svars.

Med den coronadrabbade vården har de ökande klasskillnaderna blivit uppenbara. Den ojämna smittspridningen och dödligheten handlar om klass.

Arbetare är mer trångbodda, kan inte jobba hemifrån och många måste åka kollektivt. När Socialstyrelsen tillät prioritering utifrån biologisk ålder, så gynnar det överklassen som lever friska längre. Med det fria vårdvalet och vårdgarantin gynnas patienter som är rika och friska, medan de svårast sjuka bortprioriteras.

Det värsta är att med privatiseringen av sjukhus öppnad politikerna en gräddfil i vården. Alla som har en privat sjukförsäkring får sina operationer och behandlingar gjorda inom tre veckor, även nu under pandemin. Samtidigt som närmare 50.000 personer har fått sina operationer uppskjutna på obestämd tid på grund av platsbrist.

Vem ska ta hand om denna enorma vårdskuld, när både besparingskraven och varslen av läkare och undersköterskor kommer att genomföras i höst? Är det den slutkörda personalen, som kanske inte ens får en sammanhängande semester för återhämtning? Eller är det den redan överbelastade primärvården?

Det är landstingen och regionerna som har ansvaret för att det finns mediciner och utrustning om vi drabbas av krig, pandemier, kärnkraftshaverier eller klimatkatastrofer.

Ändå förlitar sig landstingen på att privata företag ska leverera det som behövs, vecka för vecka. Inte heller företagen har lager utan tillverkar läkemedel och skyddsutrusning, allteftersom de får in beställningar. Ett enda stopp i kedjan och vi står utan. Som i höstas när sjukvården stod utan läkemedel för att privata Apotekstjänst inte kunde leverera.

Alla ansvariga – politiker, socialstyrelsen och MSB – visste redan för sju år sedan att hela kedjan förlitar sig på att ”just-in-time”-leveranser ska fungera. Ändå valde de att inte återupprätta beredskapslagren. De valde att med berått mod riskera vår hälsa och våra liv – för att lager kostar.

Vad hade hänt om viruset hade hetat ebola? Eller om en kärnreaktor havererar och utsätter oss för strålning?

Allvarligt talat – de borde ställas inför rätta! Att förlita sig till frihandel och EU är kriminellt.

De stora länderna i EU dikterar villkoren. Frankrike och Tyskland, var till och med så fräcka att de beslagtog skyddsutrustning som skulle till andra EU-länder.

Precis som i livsmedelsindustrin hänger all industriproduktionen på en skör tråd, med leveranser just in time. Minsta störning gör att produktionen stoppas. Precis som i vården pressas de anställda att arbeta snabbare.

Därför orkar allt färre arbetare jobba fram till pensionen. Därför dör arbetare i förtid.

I alla länder pressas arbetarna tillbaka av de multinationella bolagen. De krossar frackföreningar. De flyttar produktionen dit där löner och arbetsvillkor är sämst. De förgiftar naturen och motarbetar alla bindande krav för att rädda klimatet.

Borgarklassen inser att detta inte är hållbart. De vet att protester kommer att komma. Därför begränsas strejkrätten och anställningstryggheten. Därför rustar Sverige för att tillsammans med EU och Nato försvara – inte oss – utan de multinationella bolagens intressen, var helst i världen de hotas.

Är det verkligen en sådan värld, ett sådant Sverige, vi vill ha?

Ett Sverige som köper robotmissiler av USA, som kostar lika mycket som årslönen för 45.000 sjuksköterskor, istället för att verka för fred? Där den nya EU-avgiften kommer bli 60 miljarder. Pengar som varje år tas från vår välfärd.

Ett Sverige där människor sliter sig sjuka och allt fler tvingas hanka sig fram som timanställda, istället för att vi delar på jobben och inför 6-timmars arbetsdag. Där bostadsbristen blir värre för varje dag som går och hotet om marknadshyror lurar bakom hörnet.

Där försämringar i anställningstryggheten kommer att lämna fältet fritt för att säga upp den som protesterar mot försämringar. Där det är tillåtet att sparka arbetare och ersätta dem med importerade, som jobbar till löner och villkor långt under de som annars gäller i Sverige.

Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Där avsaknaden av framtidstro och möjlighet att få ett fast jobb man trivs med har medfört att ett liv i kriminalitet kan te sig lockande för ungdomar?

Det är dags att börja värdera arbetare, istället för att nedvärdera dem. Det är jobben som ska räddas – inte aktieägarna.

Regeringen gör tvärt om. Nu får företag och banker miljonbidrag, även de som har miljarder i sina kassakistor. Bemanningsanställda och timanställda, som blir av med jobbet och står utan a-kassa, får ingenting.

När vårdpersonalen hyllades som hjältar, såg det kanske för ett ögonblick ut som om det fanns en politisk samsyn för att skapa ett mer mänskligt samhälle.

Allvarligt talat, kan vi vänta oss att makthavarna ska förbättra löner och arbetsvillkor när de, mitt under coronakrisen, fortsätter med privatiseringar och uppsägningar? När dem i samma veva också lägger fram förslag om försämrad arbetstrygghet och marknadshyror?

I Stockholm till exempel privatiseras Bromma sjukhus – samtidigt som vårdpersonal, med ljus och lyckta, jagar lediga vårdplatser. Det byggs privata äldreboenden i rasande fart, för att rika ska slippa finna sig iden allt sämre offentliga äldreomsorgen.

Den statliga rut-utredningen lägger fram förslag om ett nytt ”äldre-rut”, så att rika äldre ska kunna köpa sig extra tjänster för att förgylla sin tillvaro. Där skattebetalarna ska stå för halva kostnaden, samtidigt som arbetare som jobbat ett helt liv, inte har råd.

Vi måste inse att politikerna inte kommer ändra sin politik. Tvärt om – de kommer åter säga att ”godiset är slut”! Att de slukhål som pandemin har skapat måste fyllas.

Vill vi värna vårt människovärde, vår livsmiljö och vår hälsa, måste vi inse att hela samhället behöver ställas om. Hur framtidens samhälle blir beror på om vi lyckas återupprätta solidariteten, börjar ställa krav på förbättringar och vägrar godta fortsatta nedskärningar.

Så låt oss inspireras av drömmarna om ett rättvist samhälle – drömmar som burits fram av tidigare generationer av arbetarklassen – och gemensamt ta upp kampen för ett solidariskt samhälle, som är hållbart för kommande generationer.