Coronapandemin stoppade den stora militärövningen Aurora 20. Men bara tillfälligt. Övningen är inte inställd, bara uppskjuten.
Viruset har dock inte infekterat det alltmer intima förhållandet mellan Sverige och USA/Nato. Onsdag den 22 maj dundrade därför tunga amerikanska bombflygplan av typen B-1B Lancer in över Vänern, eskorterade av svenska Jas-39 Gripen. Övningen var den första av sitt specifika slag över svenskt territorium och syftade till att samöva ett luftangrepp mot en fingerad fiende på marken.
Observera då att B-1B Lancer är ett strategiskt bombflygplan, byggt för att bära kärnvapen och med räckvidd att genom tankning i luften nå varje mål på jordklotet utan att landa. Till Sverige flög bombplanen med eskorterande tankplan tur och retur South Dakota i norra USA.
”Detta är naturligtvis en säkerhetspolitisk signal som vi anser bidrar till stabiliteten i vårt närområde”, kommenterade försvarsminister Peter Hultqvist den unika övningen (DN 22/5).
Det är ett för Hultqvist typiskt uttalande. Men ändå oroväckande. För till vem skickas denna signal och hur ska den tolkas av den tilltänkte mottagaren? Ska lede fi begripa att USA numera utgör garanten för Sveriges nedmonterade territorialförsvar eller ska fienden förstå att det svenska flygvapnet står berett att eskortera amerikanskt bombflyg varhelst det beordras att bege sig? Om den senare tolkningen gäller bidrar inte denna signal till stabilitet i Sveriges närområde och definitivt inte till att öka Sveriges säkerhet.
Peter Hultqvist är en farlig man. Han är fortsatt avvisande till ett fullt medlemskap i Nato, men är samtidigt beredd att inleda vilka samarbeten som helst, och göra vilka eftergifter som helst, för att hålla generalerna i Bryssel och Washington på gott humör.
Man ska inte skylla Hultqvist för allt, men under hans ministerregim har samarbetet inom Partnerskap för fred (PFP) fördjupats, svensk trupp har fortsatt deltagit i Natoledda krig i Afghanistan och Irak och Sverige har ratificerat det så kallade värdlandsavtalet med Nato, som ger Nato rätt att placera ut militär trupp på svenskt territorium.
Hultqvist påstår att inget av detta strider mot den militära alliansfriheten, inte ens sammantaget, vilket naturligtvis är nonsens. Man kan inte vara alliansfri som aktiv deltagare i världens mest aggressiva militärallians.
För Hultqvist är ändå den transatlantiska länken avgörande. Det är den goda relationen till USA, inte det formella medlemskapet i Nato, som ska vårdas och fördjupas, därav bombeskadern över Vänern i mitten av maj och därav den avsiktsförklaring (”Statement of Intent”) som Hultqvist och USA:s dåvarande försvarsminister Ashton Carter skrev under i juni 2016.
Denna eftergiftspolitik nådde ett crescendo när regeringen Löfven gjorde helt om vad gäller FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. I FN:s generalförsamling tillhörde Sverige de ivrigaste förespråkarna för denna konvention, men när det var dags för ratificering räckte ett brev från Carters efterträdare James Mattis, för att Hultqvist skulle få kalla fötter.
Den militära alliansen med Nato och USA fick inte äventyras av en bagatell som USA:s rätt att placera ut kärnvapen i Sverige. Så sitter vi där som gisslan hos världens starkaste och farligaste kärnvapenmakt.
Coronakrisen avslöjar obarmhärtigt att den reservationslösa uppslutningen bakom USA och Nato är farlig för Sverige och svenska folket. Var den militära situationen landar återstår att se, men att krisen skärper motsättningarna mellan stormakterna är tydligt. I en sådan situation bör de säkerhetspolitiska signalerna var fredliga, återhållsamma och neutrala, inte levereras via amerikanska bombplan.
Men uppslutningen har också försvagat Sveriges försvarsförmåga. Sedan det tidigare invasionsförsvaret ersattes med det så kallade insatsförsvaret har total- och civilförsvaret monterats ned och beredskapslagren har sålts av eller skrotats. Varför hålla sig med beredskapslager och civilt försvar inom landet om krigsmaktens uppgift är att delta i Natoledda krig på andra håll i världen?
Resultatet av denna politik har vi sett i coronakrisen. Genom brist på sjukhusplatser, brist på vårdpersonal, brist på skyddsutrustning, brist på mediciner, brist på testkapacitet.
Vad bör göras? Ett första åtgärd bör vara att återupprätta en strikt alliansfri politik syftande till neutralitet i krig, en politik som tjänade Sverige väl i åtminstone 200 år. Ett litet land kan inte helt förlita sig på militära resurser, utan måste föra en politik som så långt som möjligt håller det utanför potentiella konflikter.
Här gäller det att säga nej till svenskt medlemskap i Nato och att kräva att Sverige lämnar Partnerskap för fred, värdlandsavtalet och den bilaterala avsiktsförklaringen med USA. Man kan inte hålla sig utanför potentiella konflikter genom att göra sig till en del av dem. Ratificera sedan FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Allt annat är ett hån mot svensk tradition och opinion.
För övrigt anser vi att militärövningen Aurora 20 ska ställas in för gott och aldrig ges någon uppföljare. De 660 miljoner kronor övningen beräknas kosta behövs bättre i välfärden.
Det nuvarande insatsförsvaret, det som gjort Sverige till en del av imperialismens krig, måste avvecklas. Det försvarar inte landet, bara svenska storföretags del av krigsprofiten. Miljardrullningen till militarismen, den som slösar 30-40 miljarder kronor på nya robotsystemet Patriot, bör stoppas.
I en tid av coronapandemi, klimatkris, skogsbränder och växande globala klassklyftor finns andra och större hot än de militära, som kräver andra, mer civila lösningar. Varför inte börja med att åter bygga upp beredskapslagren och att reorganisera civilförsvaret? Ett sådant folkförsvar hade varit en tillgång i såväl corona- som klimatkrisen.
Men först och främst och sist slutligen: Kasta ut Nato ur Sverige! Nato utgör ett hot, inte ett skydd.
Anders Carlsson
partistyrelsen
