Nyamko Sabuni har sannerligen inte gjort succé som ny partiledare för Liberalerna och inte blir situationen bättre av att hon nu avslöjats med politisk prostitution. Genom lobbyisten Johan Jakobsson, med en bakgrund som Liberalernas partisekreterare, har Scania köpt in sig i Sabunis politiska förslagskatalog, i det här fallet med en utredning om en elektrifiering av större motorvägar.
Att det var just Johan Jakobsson och hans lobbyistkompis Lars Leijonborg som drev Sabunis partiledarkampanj gör inte saken mindre skamlig. Må vara att det inte går att belägga Sabuni med regelrätt korruption, men herrar som Jakobsson och Leijonborg känner lössen på gången och vet att ta betalt för det. Med Sabuni i sitt stall har de en i näringslivskretsar eftertraktad vara till försäljning och något måste hon erbjuda som tack för hjälpen, åtminstone sitt öra.
Så gick det som det gick. Förslaget om en elektrifieringskommission var Sabunis allra första utspel som nyvald partiledare. Ingen fick väl gåshud när det framfördes i Almedalen sommaren 2019, utom möjligtvis Leif Östling och Scanias övriga direktörer, som beställt förslaget via Jakob Johanssons byrå Nordic Public Affairs AB.
Ett halvår senare var kommissionen förankrad i Januariöverenskommelsen. Här behöver Östling sannerligen inte fråga var han fått för pengarna.
Nu ska vi inte vara orättvisa mot Nyamko Sabuni. Fallet med hennes elektrifieringskommission är visserligen ett flagrant exempel på när politik är till salu via lobbyister. Men vare sig Sabuni eller Johan Jakobsson är ensamma deltagare i detta smutsiga spel.
Under de senaste tre årtiondena har det tvärtom uppstått en situation där politiker snabbt byter kostym när rätt tillfälle bjuds. Det föregivna samhällsintresset byts lika snabbt ut mot kundens affärsintressen, till god betalning.
Det mest kända exemplet är naturligtvis Göran Persson, som gick direkt från jobbet som statsminister till lukrativ tjänst som lobbyist på PR-byrån JKL. Men listan kan göras nästan hur lång som helst och innefattar inte bara kända toppolitiker som Göran Persson, Björn Rosengren, Lars Leijonborg, Göran Hägglund, Maud Olofsson och Filippa Reinfeldt, utan också mer anonyma politiker och politiska tjänstemän på lägre nivåer.
Sakkunskap om det politiska systemets ibland krångliga beslutsfattande, och personliga kontakter i den politiska sfären, har blivit en eftertraktad vara på en marknad som i rasande fart privatiserar offentliga verksamheter men som fortsatt är beroende av politiska beslut vad gäller upphandling, finansiering och vinstutdelning.
Vet att kommuner och regioner årligen spenderar 127 miljarder kronor (2015) på uppköp från privata aktörer. Med sådana summor i potten gäller det att ha de rätta kontakterna och de slugaste lobbyisterna.
Här finns också ett känt exempel. Det var när Svenskt Näringsliv våren 2015 plockade in Sverigedemokraterna i palatsvärmen på Blasieholmen för att bakom lykta dörrar mangla ner partiets tidigare motstånd mot vinster i den offentligt finansierade välfärden. Operationen lyckades och Sverige har fortsatt världens liberalaste lagstiftning på detta område.
Liberala ledarsidor gör nu allt för att tona ner Sabuni-gate. Argumentationen är försåtlig. Lobbyism framställs som oskyldig opinionsbildning och Sveriges mäktigaste lobbyorganisation sägs därför vara LO.
Det är falska nyheter. Opinionsbildning är en given del av demokratin och intresseorganisationer, inklusive Svenskt Näringsliv, har därför självklar rätt att göra sig hörda i den offentliga debatten. Lobbyism handlar om något annat; handlar om att mot betalning verka i det fördolda i syfte att påverka politiska beslut i kundens riktning (som nästan alltid är företag eller näringslivsorganisationer).
Lobbyism kommersialiserar politiken och gör de politiska besluten till föremål för köp och försäljning. Sådan kommers hör inte hemma i en demokrati.
Svenska politiker älskar att framställa Sverige som ett av världens minst korrupta länder. Antikorruptionsorganisationen Transparency International gör en annan bedömning.
I de flesta andra länder är lobbyismen reglerad, medan den i Sverige pågår helt i det fördolda. Det gör Sverige till ett av världens mest slutna länder i detta avseende.
Vad göra åt eländet? I debatten framförs förslag om att Sverige ska införa ett offentligt lobbyregister, som i EU, där 30 000 lobbyister är registrerade och där i stort sett vartenda företag och varenda vara har sin egen lobbyist. I EU:s låtsasdemokrati har en god del av lagstiftningsmakten överförts till dessa offentligt registrerade företagsagenter.
Det är möjligt att ett offentligt register är bättre än det nuvarande skumrasket. Men tanken lockar inte. Att institutionalisera lobbyismen vore att kapitulera för en i grunden icke-demokratisk företeelse.
Då är det rimligare att förbjuda lobbyismen, men också svårt i praktiken. I ett kapitalistiskt samhälle ger pengar makt och de som sitter på pengarna lär hitta tusen och ett sätt att kringgå en sådan lagstiftning.
Återstår demokratisk mobilisering underifrån, riktad inte minst mot privatiseringspolitiken, som utgör jordmånen för den sammansmältning mellan politik och näringsliv som lobbyismen är ett uttryck för. Men också riktad mot de politiker som skamlöst ställer sig till lobbyisternas förfogande, som Nyamko Sabuni. Politiker är ännu känsliga för opinionsstormar.
Apropå Göran Persson. På partikongressen i Sundsvall 1997 tog han upp lobbyismen: ”Vad är egentligen lobbying? Blir beslutsfattare manipulerade och förda bakom ljuset? Det är viktiga frågor i en demokrati.”
Tio år senare dök Persson själv upp som lobbyist på JKL. Ett tidigt uppdrag var att slå ett slag för vapenfabrikanten Hägglunds, vilket skedde via en debattartikel Dagens Nyheter (20/10, 2009).
Persson undertecknade med ”tidigare statsminister”. Han glömde dock att redovisa att Hägglunds årligen betalar 1,8 miljoner kronor för JKL:s tjänster.
Så går det till när politik är till salu.
Anders Carlsson
Partistyrelsen
