Coronaviruset och smittläget dyker upp i många samtal människor emellan. Skämt blandas med allvar. I botten finns oron inför en utveckling som kan få många allvarliga konsekvenser.
Att folk numera är skeptiska till myndigheter som säger att de har kontroll och att man kan vara lugn är också naturligt. Den släpphänta låt-gå-mentalitet som präglar myndighetsutövningen är en viktig förklaring till att många vitala samhällsfunktioner haltar.
Tvivlen förstärks när våra grannländers motsvarigheter till den svenska Folkhälsomyndigheten gör helt andra riskanalyser. I Sverige uppmanades de hemkomna från högriskområden, som Iran och Italien, att omedelbart återgå till arbeten och skolor. Så länge man inte hade feber eller hosta.
I Danmark gäller 14 dagars yrkeskarantän oavsett yrke och Melodifestivalen fick spelas in utan publik. I Norge får anställda inom hälso- och sjukvården hålla sig hemma i två veckor.
Hysteri? Kanske. Men det är nog inte så dumt att försöka undvika risker, när det går att göra med rimliga insatser och till rätt så låga kostnader.
Två läger har framträtt i diskussionen om hur oroliga vi bör vara. De som förespråkar större försiktighet och de som jämför utbrottet med en ”vanlig” influensa.
Men coronasmittan har hittills inneburit högre dödlighet och större behov av sjukhusvård än ”vanlig” influensa. I TV4:s Nyhetsmorgon menade ändå Gudrun Schyman, som var en av gästerna, att oron var hysterisk: ”De dödsfall som varit har att göra med att det är människor som har hög ålder eller sjukdomar av olika slag” (28/2).
Nu är ju inte det något skäl till att inte vara orolig. Dessa riskgrupper omfattar åtskilliga hundratusen i Sverige. Både äldre och yngre lider av sjukdomar som gör smittan mer riskabel.
Och ett samhälle där var och en bara oroar sig för sådant som drabbar en själv är ett sårbart och urholkat samhälle. Omtanke och försiktighetsåtgärder som vi vidtar även för andras skull är nödvändiga – i arbetslivet, för smittskydd, liksom för all fungerande social samvaro.
Coronautbrottet berättar en hel del om klasskillnader.
Virusets ursprung var en ”våt” matmarknad i Wuhan. Här såldes kött som fattiga människor tvingas äta. Fladdermöss, fåglar och fisk som slaktas och styckas på platsen. Ingen äter denna mat för att de vill, utan för att det är deras möjlighet att få kött på sina matbord. Troligtvis skulle de flesta hellre gå till McDonalds, eller äta kött och fisk som har kontrollerats och hanterats hygieniskt.
På marknader som den i Wuhan sprids parasiter, bakterier och virus till människor och ger ibland upphov till epidemier som Sars, Mers, fågelinfluensa, eller som nu, Covid-19.
Sjukdomarna drabbar fattiga människor hårdare, och bristen på en hälsovård som är lika för alla tillför ännu en dimension av klassorättvisa till den globala sjukdomsbilden.
Även i ett rikt land som Sverige tvivlar många på att vården verkligen är förberedd, dimensionerad och har förmåga att hantera en större epidemi. Redan innan utbrottet var den hårt pressad av nedskärningar, privatisering, politisk inkompetens och korruption.
I oros- och allvarstider krävs ledarskap. Dåliga beslut liksom avsaknad av beslut kan få stora konsekvenser. På något vis är det då typiskt att det är företagens ”konkurrenskraft” som hamnar i fokus när regeringen och de andra av de så kallade januaripartierna ”visar handlingskraft”.
I förra veckan presenterade de fyra partierna en lagstiftning för stöd till företag som hamnar i ekonomiska svårigheter på grund av coronaviruset. Det innebar korttidsarbete och sänkt lön för de anställda.
Kostnaden delas som det heter mellan ”arbetsgivare, staten och arbetstagarna”. Stödet kan fås i sex månader och förlängas i ytterligare tre.
Om alternativet är arbetslöshet kan det kanske låta vettigt. Men som någon sade: ”Hyresvärden och banken kommer nog inte att minska mina utgifter med samma procentsats som lönen sjunker.” Nej precis, varför står företagens intressen alltid i centrum?
Samma fråga måste ställas om de pågående Las-förhandlingarna och den rapport som regeringens utredare lämnade i förra veckan.
Lagen har urholkats länge och är inte ett fungerade skydd för anställningstryggheten. Den är full av hål och i den praktiska tillämpningen görs ständiga undantag. Men det är inget skäl att försämra den ännu mer. Arbetsköparnas attacker syftar till att göra oss alla till ”tillfälligt anställda”. Regeringen går dem till mötes.
Deras särskilde utredares förslag innebär fler undantag från turordningen, att tidsbegränsade anställningar ska finnas kvar och att uppsägningar ska underlättas och kosta mindre för företagen. Nu läggs förslagen fram till arbetsmarknadens parter. Mycket talar tyvärr för att de faller i god jord där.
Inom LO finns visserligen en spricka. Kommunal, Seko, Målarna, Fastighets, Byggnads och Pappers hoppade av förhandlingarna i höstas. Förhandlingarna nådde då en punkt där begreppet ”saklig grund ” för uppsägning skulle offras. Det kunde avhopparna, inte gå med på och det hedrar dem. De övriga åtta LO-förbunden förhandlar ändå vidare.
Glädjande nog växer stödet bakom den fackliga budkavlen till försvar av Las. Fackklubbar som omfattar fler än 50.000 arbetare har skrivit under för att försvara turordningsreglerna och begreppet ”saklig grund”. Förhoppningsvis kommer rörelsen att växa sig starkare. Det skulle också täppa till truten på de fackliga dödgrävare som försvarar januariavtalet med att alternativet vore sämre. Sveriges arbetare kan inte nöja sig med valet mellan olika dåliga alternativ från överheten. Vi kan välja en egen väg.
Ulf Nilsson
Partistyrelsen
