Så är det äntligen dags för Storbritannien att lämna EU. Fredagen den 31 januari, klockan 23.00 brittisk tid (som är 00.00 i Bryssel), ringer klockorna in det nya tillstånd som fått beteckningen brexit.
Det är utan tvekan en historisk händelse. Under EU:s snart 68-åriga historia har visserligen koloniserade områden som Algeriet (1962), Grönland (1985) och Saint-Barthélemy (2012) trätt ut ur den så kallade gemenskapen, men dessa utträden har varit krumelurer i kanten på en ständig utvidgning av kapitalets fria marknader, där Kol- och stålunionens sex medlemsländer blivit 28 stater i EU.
På söndag kvarstår bara 27, vilket naturligtvis är en nesa för EU:s federalister och byråkrater, som drömmer om ett Europas Förenta Stater, särskilt som den förlorade sonen utgörs av stormakten Storbritannien.
Brexit-processen har varit lång. Folkomröstningen om Storbritanniens vara eller inte vara i EU ägde rum den 23 juni 2016. En majoritet (52 procent) röstade för att lämna, men trots folkviljans utlåtande har det tagit tre och ett halvt år innan brexit blir verklighet. Förseningen förklaras regelmässigt med politiska motsättningar i det brittiska parlamentet, där bilder från grälande ledamöter och en gapande talman gick som följetong i tv-rapporteringen.
Motsättningarna är reella, inte minst har ledande krafter inom Labour försökt sätta sig över folkviljan. Men den brittiska inrikespolitiken är inte ensamt avgörande för den segdragna processen. Lika avgörande är att EU:s politiker och byråkrater gjort allt för att försvåra och försena utträdet i hopp om att få utträdesförespråkarna att resignera.
Denna typ av obstruktion har tidigare varit en lyckosam EU-politik, som när Danmark 1992 fick rösta om och rösta ”rätt” om Maastrichtfördraget och som när Irland såväl 2002 som 2009 tvingades genomföra nya folkomröstningar. Men den här gången misslyckades EU:s utnötningstaktik.
Hur ska man då betrakta brexit ur arbetarklassynpunkt? Ja, för arbetare i alla EU-länder är varje försvagning av EU-makten en fördel. EU är de europeiska storföretagens gemenskap, instiftad och primärt verkande för att stärka kapitalet på arbetets bekostnad.
Nu krackelerar denna kapitalistiska gemenskap, om så bara i det nordvästra hörnet. Men sprickbildningar kan sprida sig. Arbetare i kvarvarande EU-länder bör ta brexit som en inspirerande kampuppmaning. Svexit har kommit en bit närmare.
Det finns vänsterkrafter som betraktar brexit som ett skräckscenario, som ojar sig över att brexit stänger in deras EU-reformistiska vänsterprojekt i nationalstatens trånga ramar. Men EU-reformismen är en illusion.
En verklig solidaritet mellan Europas arbetare kan inte byggas på den kapitalistiska gemenskapens grund, utan bara på dess ruiner. Ett rött Europa kräver kamp mot EU, inte illusoriska förhoppningar om att EU skall förvandlas till sin egen motsats. Och i den kampen är kravet på att det egna landet skall lämna EU en nödvändig del.
Brexit lösgör Storbritannien från EU:s lagstadgade högerpolitik, men inte från den inhemska högerpolitik som förhärjat landet ända sedan Margaret Thatchers makttillträde 1979 och som knappt tog ens en andningspaus under labourstyrena 1997-2010.
Ändå är brexit en strategisk vinst för brittisk arbetarklass. Nu är den politiska fienden inte längre tvehövdad, med säte i både London och Bryssel; den finns på hemmaplan och kan bekämpas direkt och med blanka vapen – klass mot klass.
På kortare sikt är situationen mer besvärlig. Brexit leds av den konservativa högern och bakom den av det brittiska finans- och monopolkapitalet, som oavsett ursprunglig hållning till EU-medlemskapet inte kommer att vika en tum från sina profitintressen. Detta lyser igenom i utträdesavtalet. Huvuddelen av de handelsavtal som de brittiska exportföretagen ställt som villkor för ett utträde finns på plats och är mycket förmånliga för dem, medan avtalet inte innehåller några som helst garantier för arbetares rättigheter.
Här är det faktiskt tvärtom. Det avtal som Theresa May förhandlade fram och som fick tummen ner också i de egna leden, innehöll en lagligt bindande klausul om att brittiska arbetares rättigheter inte får sänkas under EU-nivå. Denna klausul har i Boris Johnssons avtal reducerats till en till intet förpliktande målsättning.
Avtalet i sig innehåller inga garantier mot lönedumpning, trots att EU:s utstationeringsdirektiv inte längre är giltigt och trots att EU-medborgare inte längre har fri rätt att söka jobb i Storbritannien. Lågavlönad arbetskraft kan fortsatt importeras i enlighet med brittisk lag.
Valen i december förändrade de kortsiktiga politiska oddsen till arbetarklassens nackdel. Den nedskärande och privatiserande högern har nu egen majoritet i det brittiska parlamentet.
Ansvaret för denna förskjutning vilar helt på labourpartiet och Jeremy Corbyn. Genom att förråda folkomröstningens brexitresultat drev Corbyn över stora arbetargrupper till partier de i övrigt inte sympatiserar med, ett förräderi som inte kompenserades av att Corbyn samtidigt lanserade ett långtgående vänsterreformistiskt program. Genom förräderiet mot folkviljan krattade Corbyn den inrikespolitiska manegen för högern.
I denna situation kan brittisk arbetarklass inte sätta sitt hopp till parlamentet eller till nådegåvor från den överhet som nu vill inrätta ett Storbritannien utanför EU efter egna klassintressen. Nu är det istället klasskamp som gäller – och med Bryssel utraderat som brittiskt maktcentrum har arbetaroddsen i en sådan kamp avsevärt förbättrats. Fienden är som sagt mer synlig och lättare att komma åt.
Brexit vanns med hjälp av valsedeln. Arbetare och så kallat vanligt folk i de avindustrialiserade och marginaliserade delarna av framförallt England och Wales gav den EU-positiva eliten i London en formidabel käftsmäll. Den kamp som nu stundar kräver mer, kräver arbetarsamling mot högerpolitiken och en alltmer destruktiv kapitalism. Om den brittiska arbetarklassen får till stånd en sådan samling har den goda möjligheter att använda brexit till att flytta fram sina positioner.
I vart fall visar brexit vägen. Det går att lämna kapitalets EU. Låt oss inspireras av det!
Anders Carlsson
Partistyrelsen
