På G20-mötet i Osaka i förra veckan träffades USA:s Donald Trump och Kinas Xi Jingping på tu man hand för att diskutera den upphaussade handelskonflikten mellan deras respektive länder. Enligt den annars så bullrige Donald Trump utföll samtalet ”utmärkt”, varför förannonserade skärpningar av införda handelsrestriktioner nu ersätts av nya förhandlingar, åtminstone för ett tag.
Vare sig Trump eller Xi Jingping har någon lätt sits. Trump har lovat utsatta arbetarklassväljare i det så kallade rostbältet att ”göra Amerika stort igen” och han har i denna sin populistiska kampanj pekat ut Kina som orsaken till utflyttningen av jobb från USA.
Men Kina har inte ”stulit” några amerikanska jobb. Det är de transnationella, högst amerikanska storföretagen som flyttat sin tillverkning till Kina och andra länder i det globala Syd, där lönerna är lägre och profiterna ojämförligt större.
Företag som Adidas, Nike och Walmart hade överhuvudtaget inte existerat utan superexploateringen av billig arbetskraft i Asien.
Att Kina på köpet erbjuder de kapitalistiska jättarna en sagolik tillväxtmarknad gör naturligtvis inte den kinesiska lockelsen mindre åtråvärd. Ett amerikanskt flaggskepp som General Motors säljer idag fler bilar i Kina än i USA, tillverkade av 58.000 anställda i Shanghai, Yantai, Shenyang och Wuhan, inte i Detroit.
Är det någon som tror att General Motors direktörer och aktieägare flyttar hem denna extremt lönsamma produktion för att göra ”Amerika stort igen”?
Det är detta som är Trumps dilemma. Han kan peka finger mot Kina och ondgöra sig över att Kina exporterar mycket mer till USA än vad man importerar. Men det är inte Kina som exporterar, det är amerikanska storföretag i Kina som profiterar på att förlägga produktion till ett land med billigare, men lika välutbildad arbetskraft. Den verklige fienden finns på hemmaplan.
Xi Jingpings sits är inte så mycket lättare. Kina må vara världens snabbast växande kapitalistiska ekonomi, men trots en lika snabbt växande medelklass, och trots en ekonomisk politik som på keynesianskt manér syftar till ett stimulera inhemsk efterfrågan, så är Kina fortsatt extremt exportberoende.
Hemmamarknaden har inga möjligheter att svälja en produktion som förvandlat Kina till hela den kapitalistiska världens verkstad. Därav ”Nya sidenvägen” (Belt and Road Initiative, BRI), där Kina försöker öppna nya och snabbare transportmöjligheter för en varuproduktion som är helt beroende av en öppen världsmarknad.
Efter andra världskriget var USA bulldozern för en fri världshandel, som dåtidens främsta kapitalistiska produktionscentrum. Idag har den rollen övertagits av Kina.
Man kan inte påstå att Trumps bullriga handelskrig blivit någon framgång. Under detta krigs första år 2018 ökade tvärtom USA:s handelsunderskott gentemot Kina – med 11,6 procent – framförallt för att Kina svarat med sanktioner mot import av bland annat soja från USA, som ersatts med import från Brasilien och Argentina.
Mellanvästerns Trump-patriotiska bönder lär inte vara entusiastiska över detta resultat. Och de amerikanska storföretag som flyttat ut jobben till Kina hyser inga planer på att flytta hem dem igen. Flyttar gör de gärna, om det tjänar profiten. Men i så fall från Kina till andra låglöneländer i Asien. Profiten går före patriotismen.
Xi Jingpings dilemma är att Kinas varuproduktion fortsatt är beroende av teknologisk import från USA och från USA närstående länder – av de iPhone 7 som sätts samman i Kina, och som därför sägs vara ”Made in China”, kommer bara 0,7 procent av komponenterna från Kina.
Kinesiska Huawei, som pekas ut som en huvudfiende till Apple och Samsung, ligger lite bättre till med 32 procent kinesiska komponenter i sina lurar. Men utan import från USA, Taiwan och Sydkorea blir det inga telefoner från Huawei.
Detta är den strategiska dimensionen i den ekonomiska konflikten mellan USA och Kina, där Kina ännu är underlägset och beroende, men där den kinesiska ledningen stakat ut en plan för att komma undan detta beroendeförhållande, namngivet som ”Made in China 2025”.
Enligt denna plan skall Kina som senast 2025 inte längre vara beroende av import av högteknologiska produkter från andra länder, vilket utgör den verkliga utmaningen mot USA:s teknologiska och därmed ekonomiska hegemoni.
Om Xi Jingping och hans kapitalistiska kamrater lyckas i denna ambition återstår att se, men om de lyckas utmanas USA på allvar. Som det nu är har Kina inget alternativ till att värna den fria handeln på den kapitalistiska världsmarknaden. Trots sina motåtgärder, som uttryckligen har med respekt att göra, är Kina den eftergivna parten i den nuvarande handelskonflikten.
Hur skall man då förhålla sig till ett frihandelssystem som fullt ut dikteras av de kapitalistiska monopolen och de imperialistiska stormakterna – med arbetarklassen som konsekvent förlorare?
Karl Marx lämnade på sin tid ett något överraskande svar, han var för den frihandel som i mitten på 1800-talet tillät England att plundra och förslava halva världen. Men bara av ett enda skäl. Marx betraktade frihandeln som det naturliga tillståndet för kapitalismens vidare utveckling och därmed också som den snabbaste vägen till den sociala revolutionen. Genom frihandel skulle kapitalismen frambringa den globala klass som är förmögen att lägga den i graven.
Det är en hoppingivande idé i en för arbetarklassen annars så mörk tid. Aldrig någonsin har kapitalismen frambringat så många dödgrävare som i vår globaliserade era. Proletärer i alla länder, förena er!
Anders Carlsson
Partistyrelsen
