Den här texten ska handla om demokrati. ”Jaha, ännu en sån text”, kanske någon tänker. Men hur många texter och tal har inte närmat sig frågan genom att upprepa en rad värdeord och begrepp? Våra politiska motståndare plockar fram begreppen när det passar dem. ”Demokrati” har blivit ett mantra. Stora ord man slänger mot varandra i debatten. Men vad innehåller de?
Den politiska eliten har ni alla sett på teve. Deras ordsvada är stor men vad förmedlar de? Blir du berörd? Känner du att det handlar om dig? Tyvärr har vi också alltför ofta hört vänsterledare och -rörelser använda stora begrepp, tala till folk, istället för med folk, i tron att bara mantrat kommer från vänster så lyssnar människorna.
Begreppen är stora i den politiska debatten. Men det är i den lilla vardagen vi lever våra liv, utbildar oss, drömmer, blir kära och bildar familj, bekymrar oss för ungarna. Det är i vardagen vi arbetar, åldras, behöver värdighet och omvårdnad. Det är också i det verkliga livet vi behöver finnas till även för andra, för nåt som är större än bara oss själva. Så ser våra liv ut och det är i ljuset av det vi måste resonera om demokrati – som betyder folkmakt.
Till skillnad mot den liberala ägande-demokratin säger vi att den lilla människans möjligheter till frihet ligger i de gemensamma lösningarna. Vi hävdar rentav att det gemensamt ägda och de gemensamma lösningarna är själva fundamentet för ett hållbart samhälle och är den grundläggande förutsättningen för demokratin att verkligen innehålla något mer än rösträtt vart fjärde år. ”Det spelar väl ingen roll hur jag röstar, de gör ju som de vill ändå”. Så låter det från alltfler i samhället.
Historien lär oss att frihet och demokrati för vanligt folk alltid är en kampfråga. En fråga om maktförhållandena mellan klasserna i samhället. Det finns inte en enda demokratisk reform eller frihetsreform i Sverige under 1900-talet som överklassen och deras representanter inom politiken gett bort till arbetarklassen i någon slags klarsyn av godhet.
Fakta är att arbetarklassen fått kämpa sig till varje litet framsteg. I organiserad maktkamp mot överheten. Det må sedan ha gällt rösträtten, pensioner, lagstadgad semester, arbetsmiljön, löner, bostäder, lunch till barnen i skolan och mycket mer därtill. Kampen för frihet och demokrati i det borgerliga samhället är således knuten till arbetarklassens organiserade kamp för drägliga livsvillkor.
Inte ens förbudet mot asbest som tagit livet av så många arbetare, kunde högern och kapitalisterna bjuda på. Därför att kapitalismen handlar om vinstjakt och rovdrift på människorna och naturen.
Och självklart blir elitens människosyn därefter. Människor som inte orkar är lata och ska piskas fram, förr med rent fysiska piskor, idag med hjälp av terror genom bland annat försäkringskassans jakt på sjuka människor.
Protesterande människor idag framställs nästan som terrorister, se på de Gula Västarna i Frankrike, hamnarbetare, sopgubbar, undersköterskor och lärare i Sverige.
En kamp för människovärde, demokrati och välfärd. Idag terrorister, igår framställda som pöbel. Folklig demokrati var och är pöbelvälde för överklassen. Därför att den liberala friheten och demokratin bygger på att några få äger det mesta och lever på andras arbete.
Detta synsätt från överheten fanns med redan från början. Liberalismens anfader John Stuart Mill var hatisk till demokratin. Han avfärdade demokratin som ”den simpla massans tyranni över individens frihet”.
Den liberala framgångsvågen över världen har kommit av sig och deras tolkningsföreträde över verkligheten är delvis bruten.
Protesterna mot nedskärningar, arbetslöshet, massmigration framkallad av fattigdom och krig, protesterna mot Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”, landsbygdens protester mot en imploderande välfärd… Allt detta avfärdas av makten och den liberala demokratins försvarare som onyanserat, protektionistiskt, populistiskt eller rentav rasistiskt. Från de liberala tankesmedjorna kommer nu tankar om att massan av människor helt enkelt är för okunniga och dumma för att utöva demokrati. Tongångarna och synen på människorna känns alltför väl igen från liberalismens barndom.
I en tid då den första arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i spetsen, gått sönder och fullt ut blivit en systembevarande del av kapitalismen, en tid då S inför strejkrättsförbud, och skamlöst nog inte ens kan ratificera förbudet mot kärnvapen, är behovet av en rak och okorrumperad arbetarvänster större än på 100 år.
Åsa Linderborg som nu slutat som chef på Aftonbladets kultursida, skriver i sin avskedstext om att 8 av 10 svenskar känner sig maktlösa. Det är ett sätt att spegla det demokratiska underskottet i vårt land. Och det är sant, avsaknaden av kraft inom arbetarklassen gör människor maktlösa, rentav sjuka. ”Tala inte om hur det är, det vet folk redan, tala om vad vi ska göra åt det”, sa en klok människa som jobbar inom vården.
Arbetarklassen slickar fortfarande sina sår efter många decenniers svek från den reformism som utlovade ett bättre samhälle och svensk socialism. Men dimman håller på att lätta och alltfler arbetare lämnar S i besvikelse och protest.
Det är hög tid att vanligt folk tar ödet i sina egna händer. I det lilla kanske med att helt enkelt säga nej när en byråkratchef dyker upp och lastar på en redan hårt belastad personal ännu fler uppgifter. Vanligt folk behöver räta på ryggarna och känna samhörighet men också stolthet.
Vi bär upp hela samhället, varje dag med vårt arbete. Går vi hem stannar allt. Det handlar om att börja återerövra demokrati och frihet. Då liksom nu måste det ske genom sammanhållning och organiserad kamp.
Vår, arbetarklassens, frihet bygger på utökad demokrati och gemensamt ägande. Socialismen kan inte existera utan demokrati, då dör den. Det är vår lärdom. Arbetarnas parti är av nödvändighet ett kampens och klassolidaritetens parti, för det är endast så vi kan vinna frihet och upprätta verklig humanism.
Bengt Johansson,
organisationssekreterare K
