Oron för klimathotet sprider sig i samhället. Den globala uppvärmningen har blivit vår tids stora fråga. Ständigt kommer rapporter som pekar på att en omställning är nödvändig. I riksdagen tävlar partierna om att överträffa varandras klimatångest. Samtidigt sker en utarmning av den sociala tryggheten. Hur ska progressiva människor förhålla sig till denna tid av grön klasspolitik?
En samlad kår av experter slår fast att klimathotet är orsakat av koldioxid. Koldioxiden är intressant ur ett historiskt perspektiv. Användandet av kolet och oljan var grundstommen i den enorma mänskliga utveckling som skede under 1800- och 1900-talet. Vissa forskare menar rentav att den moderna demokratin föddes ur kolarbetarnas fackliga kamp. Det är ett intressant perspektiv när liberalerna ser de grekiska slavstaterna som civilisationens vagga.
Kolets betydelse gav en tänkvärd kontrast när FN:s miljökonferens placerades i polska Katowice, centrum för den polska kolbrytningen. Valet av plats var motsägelsefullt men även mötets agenda. Delegaterna var eniga om av att kolet bör stanna i marken men de saknade lösningar för den sociala utarmning som följer i kolnedläggningens spår. Dilemmat dyker ständigt upp när klimatomställningen diskuteras.
Karl Hallding från Stockholm Environment Institute fällde följande citat i en intervju:
”Trump agerar i en marknadsekonomi där marknaden sätter gränser för dårskapen. […] Xi har en kommandoekonomi som ungefär som Sovjetunionen en gång i tiden kan rulla ut saker som är helt kontraproduktiva både ekonomiskt och miljömässigt”
Karl Hallding sätter fingret på ett av miljöfrågans problem. I det kapitalistiska systemet är vinsterna överordnade. När miljöåtgärder ska genomförs är den sociala rättvisan underordnad. Vilket är självklart av den anledningen att vi befinner oss i ett senkapitalistiskt samhälle som lösgjort sig ur de sociala kompromisserna som präglade 1900-talet. Ett exempel var Frankrikes president Emanuel Macrons försök vältra över klimatomställningen på arbetarklassen och mellanskiktet.
Men att endast uppmärksamma den första delen i Karl Halldings citat är missvisande. Den andra delen är lika passande på dagens kapitalistiska värld där Kina är den drivande kraften. Det borde vara omöjligt att förneka att det världsomspännande kapitalistiska systemet är både ekonomiskt och miljömässigt kontraproduktivt.
I Ola Wongs artikel ”Jag tvivlar inte på klimatkrisen, men jag tvivlar på mediabilden” där Karl Halldings citat finns med pekas Kina ut som den stora miljöboven. Kinas påverkan är stor och allvarlig, men den är inte, som Ola Wong försöker framhålla, specifikt kinesisk.
Kina är för tillfället motorn i världsekonomin. Ur denna enorma ekonomi hämtar kapitalet kraften att tränga undan en kommande kris. I artikeln påpekar Ola Wong att Kinas infrastruktursatsningar var ett sätt att rädda landet undan en överproduktionskris 2008-2009. Det är dessa satsningar som idag ökat Kinas klimatavtryck.
Denna typ av satsningar kallas Keynesianism och har varit socialdemokratins recept mot kapitalismens kriser, men visar sig nu omöjlig om klimatmålen ska nås.
Hur artar sig klimatengagemanget i vår del av världen? Klimatångest sammanfattar oron över vår framtida miljö. På sociala medier har ett fenomen uppstått som kallas flygskam. Begreppet grundar sig i att personer som flyger ska skuldbeläggas. I en debattartikel betecknade två professorer det som den moderna pietismen. Pietismen var en religiös riktning som byggde på en pessimistisk världsbild där den enskilde skulle göra bot och bättring för att komma närmare gud.
På samma sätt poängterar dagens upplysta klimataktivister den enskildes ansvar. Sant är att individen inte ska fråntas ansvar. Motsatsen är en determinism där den enskilde passivt ska invänta den stundande omvälvningen, vilket är främmande för marxister. Men att som många nyvakna klimataktivister acceptera kapitalismen och samtidigt avkräva den enskilde på ansvar är att försvara det rådande.
Motsatsen till de moderna pietisterna kan vi se hos Gula västarna i Frankrike. Där har rörelsen avfärdat platta skatter på drivmedel och lyft fram en offensiv lista med sociala krav.
En liknande rörelse har växt fram i Sverige under namnet Bensinupproret. I framförallt småorter blossade ilskan upp när bensinpriset steg över 17 kronor litern. Upproret har en direkt koppling till januariöverenskommelsens skattväxling från skatt på inkomst till miljöskatter.
I uppgörelsen finns en rad försämringar för arbetarklassen som försvaras med miljöåtgärder. Vilket i praktiken stöds av Vänsterpartiet.
Ann Charlott Altstadt beskrev passande vänsterns förhållande till klimatfrågan med att de förenas i sin jakt på postsocialistiska folkmobiliserande projekt. Den analysen bekräftar delvis varför Jonas Sjöstedts övergivit Svexit med hänvisning till klimatfrågan.
När klimatfrågan bryts ner i dagspolitik visar den sig vara ännu ett samhällsproblem med klassprägel.
