Strejken i Sveriges hamnar avblåstes i sista stund. Istället kunde vi glädjas åt att Svenska Hamnarbetarförbundet vunnit en principiellt viktig seger i konflikten mot hamnarbetsköparna som nu tvingats att teckna ett andraavtal. Även om det är likalydande som Transports så är det ett kollektivavtal. Hamnarbetarförbundet är avtalstecknande part, något de har kämpat för att uppnå sedan bildandet för 47 år sedan.
Det är en seger för organisationsfriheten att en fackförening som organiserar drygt hälften av landets hamnarbetare får ett eget avtal. Man får rätten att företräda sina medlemmar även i lokala förhandlingar, kan återuppta sitt skyddsarbete i hamnarna och återfår de fackliga rättigheter som följer med kollektivavtalet. Så även om Hamnarbetarförbundet nu tar på sig fredspliktens tvångströja är det betydelsefullt.
Inte minst symboliskt. Hamnarbetsköparna har uppträtt segervisst och offensivt. De har mött tvåtimmars punktstrejker med dygnslånga lockouter och varit helt oresonliga i förhandlingar. Med den varslade storlockouten hoppades de kunna slå sista spiken i fackföreningens kista. Istället fick de vika ner sig. Och gissa om det svider.
Hamnarbetarna visade exemplarisk sammanhållning. Deras målmedvetna kamp väckte en våg av solidaritet bland andra arbetargrupper och det bidrog till utgången.
Det var troligen inte bara risken för förlorade profiter som fick andra stora kapitalister att utöva påtryckningar för att hamnarbetsköparna skulle krypa till korset. Risken för att en omfattande och längre strejk skulle väcka slumrande krafter hos arbetarklassen till liv spelade också in.
En liten arbetargrupp med en så strategisk position som hamnarbetarna kan snabbt skaka om just-in-time-kapitalismen. När de dessutom, trots smutskastning och misstänkliggöranden, väcker sympati och får stöd så kan det bli riktigt farligt.
Lärdomen är återigen att kamp lönar sig. Även om striden inte handlat om löner och arbetsvillkor utan om principer. Både arbetsköparnas antifackliga kampanj och S-toppens och LO-ledningens försök att kväva en fackförening som de inte kontrollerar kom på skam. Med illa dold besvikelse säger de nu att det ”ändå är skönt att vi äntligen fått fred i hamnarna”.
Som om det handlat om att Hamnarbetarförbundet är en samling oberäkneliga bråkstakar som nu tvingats ta sitt förnuft till fånga.
Stridbarheten bottnar i en konsekvent vägran att ta skit genom att stå upp för varandra. Det är det som väckt beundran och manar till efterföljd.
Även LO-förbundet Transport, vars ledning skamligt nog ställt sig på motståndarens sida, tvingas ibland medge att hela hamnarbetarkåren gynnats av detta faktum:
”Ett fackförbund med fredsplikt och ett utan har också utgjort en sorts allians som kunnat pressa fram anställningsvillkor som är bland de bästa inom LO-kollektivet” (Transportarbetaren 25/2 2019).
Det är viktigt att ett demokratiskt medlemsdrivet fackförbund, som på många sätt är en förebild för medlemmarna i LO-förbunden, står som segrare i den långdragna striden. Fredsplikten blir förvisso ett nytt moment och det finns en risk att stridbarheten som gjort förbundet unikt försvagas. Nu drabbar samma lagliga hinder som LO-förbundens medlemmar dragits med sedan 1928.
Då antog riksdagen lagen om kollektivavtal som föreskriver fredsplikt. Samtidigt inrättades Arbetsdomstolen för att döma i tvister under avtalsperioden. Lagarna drevs igenom av en högerregering för att begränsa fackens handlingsutrymme. Facken skulle med straffansvar tvinga de egna medlemmarna att respektera fredsplikten.
När lagen skulle klubbas gick hundratusentals arbetare ut i strejk och nästan 400.000 deltog i demonstrationer runt om i landet. LO-ledningen var först emot lagarna men svängde sedan snabbt över för att medverka i bygget av det stora samförståndet.
Men i arbetarleden har lagen inte respekterats. Trots fredsplikt har vilda strejker och andra kampformer tillgripits. Inte igår och numera alltför sällan. Men lyssnar vi noga hörs fortfarande ekot från protesterna 1928, om än svagt: ”Stiftar ni denna lag, lovar vi att aldrig följa den!”
Toppstyrningen och pampväldet inom LO-förbunden kväver den fackliga styrkan. Demokratin och medlemsaktivismen i Hamnarbetarförbundets organisationsmodell stärker den. För att utmana arbetsköparnas offensiv och driva våra krav måste vi kunna träffas och snacka ihop oss. En facklig opposition har allt att vinna på att utgå från det.
Hamnarbetarnas seger innebar också att lojaliteten och samförståndet inom LO började svaja.
Förra sommaren betvingades allt motstånd mot begränsad strejkrätt från förbundens ledningar. Även de mest kritiska rösterna tystades. Uppslutningen bakom den socialdemokratiska partilinjen blev total.
Nu plötsligt krävde ordförandena för Byggnads, Fastighets och Pappers i ganska skarpa ordalag att lagförslaget skulle kastas i papperstuggen.
Sekos ledning pressas hårt av kritik från klubbarna i förbundet och motviljan sprider sig även i de andra förbunden.
Men de som gladdes åt sina förbundsordförandes revolt blev snabbt besvikna. Partipiskan ven igen och rågen i ryggen förvandlades till smält gummi. På en halv vecka återställdes ordningen och nu står hela LO åter bakom regeringen.
Lagen ska upp i riksdagen den 2 maj. Dagen efter 1 maj ska ett nederlag för arbetarklassen bekräftas om allt går enligt planen.
Det vattnas i munnen på direktörerna inom Svenskt Näringsliv. De vet att varje begränsning av konflikträtten innebär en maktförskjutning till deras fördel.
Men än är inte sista ordet sagt. En politisk strejk skulle definitivt trycka ner det usla lagförslaget i papperskorgen.
