Det finns få saker som är så enkla som frågan om Israels förtryck av palestinier. Ett land och en regering som är skapade med våld, ockupation och fördrivning. Ett land som är uppbackat av världens starkaste ekonomiska makter mot ett folk som hållits nere i fattigdom i generationer. En av världens starkaste militärmakter mot små motståndsgrupper beväpnande med hemmagjorda vapen.
Så enkelt är det, men ändå är det så svårt. Ändå framställs ”konflikten” som komplicerad. Bara att använda ordet konflikt leder fel, som om det skulle vara två mer eller mindre likvärda parter som står emot varandra.
Det israeliska förtrycket mot palestinierna kan bara liknas vid ett smygande folkmord. Ständigt militärt våld går hand i hand med en målmedveten förstörelse av det palestinska samhällets livsnödvändiga strukturer. Det palestinska folket ska svältas ut, berövas allt framtidshopp och alla överlevnadsmöjligheter. Det finns inget komplicerat i att ta ställning mot det.
Israel har inte bara en av världens starkaste militärmakter utan också en lika stark propagandamaskin med skickliga agenter över hela världen – betalda eller obetalda, medvetna eller omedvetna. Helt skamlöst utnyttjar de nazisternas judeutrotning och stämplar all kritik mot Israel som antisemitism.
Lika skamlöst försöker Israels regering framställa sig som Mellanösterns enda demokrati, med en öppenhet mot HBTQ-personer och ett europeiskt sätt att leva. En rak linje från Theodor Herzls, den politiska sionismens grundare, ord från boken Judestaten: ”Vi ska där utgöra en del av Europas bålverk mot Asien, en civilisationens utpost mot barbariet”.
Det faktum att Israel i år ska arrangera finalen i Eurovision är som en skänk från ovan för propagandaminister Gilad Erdan (formellt minister för strategiska frågor). Nu finns chansen att klä in den koloniala och rasistiska statsbildning som Israel är i schlagerns rosa glitter.
Invändningarna från arrangörer och fans av schlager är lätta att förutse. Det är bara en musiktävling och har inget med Israels regering eller ockupation att göra. Men det stämmer helt enkelt inte. Som det ofta blir i militärstater underordnas nästan allt och alla i landets pågående krig.
Tveka inte en sekund på att tävlingarna 14-18 maj i Tel Aviv kommer användas i propagandasyfte. Hur den israeliska vinnaren Netta Barzlai från fjolårets Eurovisionen använts säger allt. Barzilais budskap efter segern tydligt: Tack för att ni vågar välja annorlunda och står upp för att vi är olika. Jag älskar mitt land!
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har utnämnt henne till Israels bästa ambassadör.
Eurovision i apartheidlandet har provocerande nog ”Våga att drömma” som slogan. Låt oss ta sionisterna på orden! Vi måste våga drömma om ett slut på Israels våld mot och förtryck av det palestinska folket. Vi måste våga drömma om ett fritt och demokratiskt Palestina. Vi måste våga drömma om ett land och en stat med lika rättigheter för alla dess invånare, oavsett etniskt ursprung eller religion och inkluderande de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.
Men för att drömmen ska bli verklighet krävs det kamp och solidaritetsarbete. Den sydafrikanska apartheidstaten föll efter åratal av motstånd på hemmaplan, och internationell solidaritet runt om i världen. Den internationella bojkottkampanjen och isoleringen av Sydafrika var avgörande för apartheids fall.
Den israeliska högerregeringen har flera gånger uttalat frustration mot bojkottens konsekvenser. För solidaritetsrörelsen med Palestina gäller det förutom bojkott av israeliska varor också en kulturell och idrottslig bojkott – inget utbyte med den israeliska ockupationsmakten!
Fler och fler artister i Europa kräver en bojkott av Eurovision Song Contest i Tel Aviv och nu sprids ett upprop bland kulturarbetare i Sverige som gör detsamma. Det är bra och förhoppningsvis får det stor uppmärksamhet. Uppropet avslutas med orden:
”Så länge Israel med sin apartheidpolitik förnekar palestinierna deras grundläggande mänskliga rättigheter, så länge måste vi avstå från israeliskt deltagande i kulturutbyten.”
Så enkelt är det.
