”När den franske bonden målar fan på väggen, målar han honom i skatteindrivarens skepnad”, skrev Karl Marx apropå vinskattens roll i 1800-talets franska folkuppror. Det var skatterna på det själsliga bränslet som ofta blev katalysatorn för den folkliga vreden.
I 2000-talets Frankrike är det inte det själsliga bränslet som utlöst revolten utan bilbränslet. De gula västarnas revolt riktar sig mot de skenande priserna på bensin och diesel. Bensinpriset har ökat med 23 procent hittills i år. När bankirpresidenten Macron därpå annonserade skattehöjningar på bensin- och diesel var revolten ett faktum. Skatteindrivaren blev på nytt den djävul som väckte den franska landsbygdens raseri.
Det är vanligt folk över hela Frankrike som tagit till gatorna. Det är landsbygds- och landsortsbefolkningens revolt mot storstädernas eliter. Det är fransk arbetarklass – från landsbygd, småstäder och förorter som är beroende av bilen för få vardagen att fungera – som sedan länge plågats av den nyliberala politikens förakt för vanliga människors liv och väl.
Det är de hunsades, bortglömdas och förnedrades revolt mot en elit som seglat iväg på de fria marknadskrafternas globala oceaner. För denna elit gäller inte frihet, jämlikhet och broderskap med den egna befolkningen, särskilt inte de som lever utanför Paris.
De gula västarna-rörelsen framställer sig som en apolitisk medborgarrörelse. Många av deltagarna uppger att de aldrig förr har demonstrerat. Det är folk från både höger och vänster och de som inte känner sig hemma i denna politiska uppdelning. Det är människor utanför de vanliga politiskt och fackligt organiserade demonstrationerna. Alldeles uppenbart finns det reaktionära krafter och provokatörer bland de protesterande.
Parallellerna till det som händer på andra sidan engelska kanalen är uppenbara. Även Brexit är en revolt underifrån. Aldrig förr har så många arbetare i Storbritannien röstat för någonting som när de röstade för att lämna EU. Av Englands nio regioner var det bara Londonregionen som röstade för att stanna i EU.
I Frankrike tvekade vänstern. När revolten inte ser ut som i läroboken är det bättre att vänta och se för att inte riskera att hamna i dåligt sällskap. Men recensentrollen övergavs och både politiska och fackliga organisationer har anslutit sig.
I Storbritannien har vi dessvärre – med några få undantag – sett motsatsen. Här demonstrerar den växande urbana vänstern mot arbetarklassen och det folkomröstningsresultat som underblåst krisen för hela EU-projektet.
De ekonomiska och sociala motsättningarna ser likartade ut i de olika EU-länderna. Förslumning av arbetsplatser, branscher och bostadsområden. Urbanisering och växande motsättning mellan centrum och periferi. Mellan metropoler, som regel huvudstäderna, där den finansiella, ekonomiska, politiska, kulturella makten koncentreras, och resten av landet. Casinohjulets centrifugalkrafter verkar även inom metropolerna med gettoisering i förorterna.
De finansiella och akademiska metropolerna blir allt mer avskilda från omgivningen, här lever man i sin egen bubbla och man betraktar med allt större misstänksamhet och förakt folket utanför denna bubbla.
En EU-verklighet som allt mer präglas av att klyftorna växer inom länder, inte mellan länder. Finanselitens förmögenhets- och inkomstmässiga raketfärd drar med sig den politiska och byråkratiska eliten uppåt i en social process som ställer folk mot elit.
Inom arbetarklassen och utanför metropolerna växer en uppfattning och känsla av att utvecklingen är på väg åt fel håll, av maktlöshet inför att kunna påverka och hopplöshet inför framtiden.
De politiska svaren på de ekonomiska och sociala motsättningarna följer inte 1900-talets politiska karta. Förra året publicerades en rapport från European University Institute som granskat klassröstandet i nio Västeuropeiska länder från år 2000 till 2015. Det utmärkande under 2000-talet är att vi fått en splittrad arbetarklass, kluven mellan den gamla vänstern och den nya högern.
Rapporten konstaterar att arbetarklassen inte övergett sin ”vänsterståndpunkt” när det gäller social rättvisa, fördelning och välfärd. Men att det är utifrån kulturella frågor som den nya högern lyckats göra stora insteg. Rapporten menar att den gamla vänstern alienerar sig från arbetarklassen genom att i ökande omfattning omfatta en liberal kulturell position.
Rapportens författare skriver att arbetarklassen stödjer den ”nya högern” trots, inte tack vare, dess ekonomiska politik. Men också att arbetarklassen stödjer den gamla vänstern trots, inte tack vare, dess liberala hållning i kulturella frågor.
Vad som händer med Brexit och de gula västarnas revolt återstår att se. Men de ger en bild av samtidens sociala motsättningar som en salig blandning av kampen för folkligt deltagande, nationellt självbestämmande, landsbygdens överlevnad och arbetare och vanliga människors behov av trygghet, rättvisa och framtidshopp.
De frågor som väcker ilskan handlar mer om frågans symboliska betydelse än dess konkreta innehåll. De frågor som tydligast symboliserar elitens ovilja att ta ansvar för det egna landets och folkets behov. I 1800-talets Frankrike var det vinskatten. Marx närmade sig inte frågan genom att diskutera vinets hälsofara eller samhällspåverkan, han såg bakom detta och bejakade det folkliga upproret.
