Det blev ännu en månads respit för aluminiumsmältverket Kubal i Sundsvall. Finansdepartementet i USA behåller strupgreppet på de 470 anställda. Nu dröjer det till den 7 januari innan beskedet om sanktionerna mot den ryske Kubalägaren Oleg Deripaska kommer. Om sanktionerna drabbar fabriken måste den stängas och nedsläckningen påbörjas redan den 7 december.
Ovissheten är naturligtvis knäckande liksom känslan av maktlöshet. Det politiska spelet pågår långt över våra huvuden.
USA:s finansdepartement införde i våras sanktioner mot sju ryska oligarker och de företag som de kontrollerar. Sanktionerna innebär att alla som gör affärer med dessa företag straffas av USA. Oleg Deripaska äger nästan hälften av koncernen Rusal som i sin tur äger den svenska aluminiumtillverkaren Kubal.
Ganska snart insåg den amerikanska regeringen att sanktionerna mot Deripaska fick oanade konsekvenser. Priset på aluminium steg direkt med nästan 30 procent. Den amerikanske finansministern Steven Mnuchin meddelade att man sköt upp deadline för affärer med Rusal.
”USA:s regering är inte ute efter de hårt arbetande människor som är beroende av Rusal och dess dotterbolag”, påstod Mnuchin.
Antingen är han dum på riktigt. Eller trodde han att Deripaska, Gates och andra stormrika personer gjort sina förmögenheter i en avskild bubbla? På smarta affärer?
En finansminister borde begripa att det är just ”hårt arbetande människor” som skapar rikedomarna och alltid är de som drabbas.
Hotet hänger kvar över Kubal. Om det blir allvar har Rusal lovat de anställda att stå för uppsägningslöner och saneringsarbete. Men om sanktionerna aktiveras stängs företaget ute från de finansiella systemen. Hur ska lönerna betalas ut om bankerna inte vill befatta sig med pengarna?
Sveriges näringsminister Mikael Damberg säger att regeringen vill rädda Kubal utan att inta en mjuk hållning mot Ryssland. Vad det betyder för svensk basindustri och arbetstillfällena är oklart.
Den socialdemokratiska finansministern Ernst Wigfors slog en gång fast att de svenska storföretagen inte längre skulle betraktas som ett särintresse. De var ett samhällsintresse som fick statlig hjälp att expandera, med förmånliga skatteregler, stora statliga beställningar och subventioner. Ägarnas samhällsintresse väger aldrig upp vinstintresset. Därför har många företag sålts till utländska ägare. Kubal är bara ett exempel.
En pågående trend som innebär press på arbetstillfällen, i många fall sämre arbetsvillkor och minskade skatteintäkter. Om sanktionerna inte hävs mot Kubal måste den blivande regeringen sätta samhällsintresset först.
Ulf Nilsson
Facklig sekr. (K)
