Medan Stefan Löfven och partiledningen talar sig varma för blocköverskridande samarbete hoppas Enna Gerin och Daniel Suhonen, från tankesmedjan Katalys, på en vänstersväng inom den svenska socialdemokratin.
I en artikel på DN debatt konstaterar de bland annat att Socialdemokraterna nu utmanas av Sverigedemokraterna om positionen som det största partiet inom arbetarklassen i Sverige.
Därför borde partiet ta lärdom av vänsterpopulismen hos Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien.
Artikeln berättar samtidigt att Katalys nu presenterar en valanalys för att understryka allvaret i situationen.
Men det är inte första gången det konstateras att det krävs förnyelse för att rädda socialdemokratin ur dess allvarliga kris. Både en höger- och en vänsterfalang inom partiet har hävdat detta i årtionden.
Av någon anledning, värd för många att fundera över, har alltid högerfalangens recept vunnit. Kanske inte i alla frågor på kongresserna men genom den politiska linje som partiledningen fört såväl i regeringsställning som i opposition.
Katalys valvärdering är värd att läsa. Den beskriver utvecklingen som det svenska samhället genomgått sedan 1980-talet på ett bra sätt. Liksom att kapitalets enorma framgångar understötts av politiska beslut tagna av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.
Den nyliberala ekonomiska och politiska epoken har i snart fyrtio år lett till växande klassklyftor och en urholkad välfärd för de flesta medborgare i Sverige.
Vinstandelen av produktionen har ökat kraftigt på löneandelens bekostnad. Välfärdsstatens sammanbrott genom nedskärningar privatiseringar och vinstjakt har öppnat marknaden för de nya välfärdskapitalisterna.
Det öppnas gräddfiler och snabbspår och istället för gemensamma lösningar ska individer ta större ansvar och ekonomiska risker för att hitta jobb, bostad, vård och utbildning.
Både resurser och makt har systematiskt omfördelats till den ekonomiska och finansiella eliten.
I det målmedvetna kriget mot arbetarklassens sociala och fackliga rättigheter har media och opinionsbildning fått bidra till brutaliseringen av samhället.
Ojämlikhet, antalet fattigpensionärer, bostadsbrist, sjunkande skolresultat och andra sociala problem blir alltmer uppenbara. Men den självklara kopplingen till att Sverige samtidigt blivit en nyliberal experimentverkstad och ett skatteparadis för en liten stormrik elit görs sällan.
”Det är dags att tydliggöra vems intressen man försvarar och vems man utmanar […] Sedan 1990-talet har S fört en ekonomisk politik som helt kapitulerat för nyliberalismen”, utbrister debattörerna.
Egentligen togs de avgörande stegen för detta redan på 1980-talet. Men bortsett från det: Hur kan man på allvar hoppas, ännu en gång, att SAP ska bli en del av lösningen, när partiet så uppenbart är en del av problemet?
Strävan efter samförstånd och acceptans från kapitalets företrädare är grundläggande för socialdemokratin.
Sammansmältningen mellan den politiska eliten, där partiledningen är en del, och den ekonomiska makteliten är en tendens som förstärker deras isolering och ointresse för arbetarklassens villkor.
Möjligheterna till privat karriär i näringslivet är numera vidöppna. Arkitekterna bakom SAP-regeringens högerpolitik bildar mönster.
Erik Åsbrink blev rekryterad till Goldman Sachs och Kjell-Olof Feldt till privatskolelobby. Göran Persson blev lobbyist för lobbyföretaget JKL. (Han tituleras alltid före detta statsminister, trots att alla vet att han har betalt från någon för att säga det han säger.)
Pär Nuder gick till Wallenberg, Anders Sundström till Swedbank, Tomas Östros till Bankföreningen och så vidare. Listan kan göras längre.
Det visar på de intima kontakterna mellan politiker, rådgivare och lobbyverksamhet som storkapitalet drar nytta av.
Vilka råttor som väntar på sin chans i Löfvens ministär återstår att se. Men att hoppas på en vänstersväng och arbetarpolitik från detta parti är faktiskt meningslöst.
Frågan är om inte de debattörer som håller det hoppet vid liv gör sig själva och andra en björntjänst.
En verklig förändringen måste komma underifrån. Vi måste själva forma vår framtid. Oavsett partitillhörighet och sympatier kan arbetare runt om i landet förenas kring hur man vill att samhället ska utvecklas.
Låt oss lägga energin där istället för att stånga pannan blodig mot betong.
