TV4 Nyheternas avslöjande om att ett av Sveriges rikaste företag Ikea utnyttjar rumänska chaufförer som jobbar för 30 kronor i timmen har väckt uppmärksamhet.
Men Ikea är inget undantag. Lönedumpningen och förslumningen av arbetsmarknaden är istället regel.
Bostadsrättsföreningar, kommuner, landsting liksom stora och små företag är indragna i den näringskedja vars nedersta delar utgörs av förslumningens skuggsamhälle.
Tidningen Dagens Arbete granskade nyligen detta skuggsamhälle som vuxit fram i Sverige. Ett laglöst arbetsliv där arbetare från andra länder lever i en misär som de flesta svenskar inte tror finns i vårt land. Arbetsmiljölagar, kollektivavtal, arbetstidslagar, bostadsstandard – allt är borta i det laglösa arbetslivet.
Det är inte resultatet av några naturlagsliknande krafter – globalisering och marknadskrafter – utan resultatet av medvetet fattade politiska beslut.
”Vi vill ha hit människor vi kan utnyttja, inte sådana som utnyttjar oss”, sa den bayerska inrikesministern Günther Becksteins när han år 2000 presenterade det tyska gröna kortet som skulle underlätta de tyska företagens import av billig arbetskraft.
Så ärligt har svenska makthavare inte vågat uttrycka det. Men de politiska besluten som skapat förslumningen ligger som ett pärlband tillbaka till det tidiga 1990-talets beslut om att legalisera bemanningsföretag och få in Sverige i EU.
I samförståndets Sverige går kapitalisterna och deras politiska hantlangare sällan i direkt konfrontation för att driva igenom sina klassintressen.
Istället pågår ett ständigt undergrävningsarbete som sakta men säkert avskaffar de segrar som arbetarklassen tidigare vunnit. Det gäller de privata sjukförsäkringarnas successiva undergrävande av den likvärdiga offentliga vården. Det gäller skolpolitiken där kommunalisering, skolpeng och friskolesystem i praktiken avskaffat den likvärdiga skolan.
När det gäller arbetsmarknaden finns ett begrepp för det som sker. Inom nationalekonomiska kretsar kallas det Global Labour Arbitrage. Helt enkelt att spekulera i arbetskraftens olika värde i olika länder.
Antingen att flytta verksamheten dit arbetskraften är billig eller flytta den billiga arbetskraften dit där verksamheterna ligger.
En grundläggande tanke med EU-projektet är att göra det möjligt att spela ut arbetare i ett land mot arbetare i ett annat. Men världen är större än Europa och majoriteten av den billiga arbetskraften finns utanför Europas gränser.
Därför enades Borgaralliansen och Miljöpartiet i december 2008 om nya regler för arbetskraftsinvandringen.
Arbetsförmedlingens kontroll slopas, det spelade inte längre någon roll om det fanns tillgänglig arbetskraft inom landet. Nu lämnades det fritt åt företagen att själva bestämma behoven av utländsk arbetskraft.
Miljöpartiet motiverade sitt stöd till företagens fria arbetskraftsimport med att deras ”utgångspunkt är att världen bör vara så öppen och gränslös som möjligt”.
I samma veva ändrades reglerna för att få F-skattsedel. ”Alla ska födas med rätt till F-skattsedel”, som näringslivsminister Maud Olofsson uttryckte det.
En gränslös värld befolkad av F-skattsedlare som fritt kan konkurrera om de arbetstillfällen som erbjuds av de som äger företag och resurser.
I Centerpartiets och Miljöpartiets partiprogram låter säkert denna framtidsvision vacker. Men verkligheten lever sällan upp till partiprogrammens förhoppningar.
Därefter kom en ny migrationsuppgörelse mellan Borgaralliansen och Miljöpartiet 2011 som bland annat garanterar företagens fortsatta tillgång på utländsk arbetskraft.
Två år senare upphörde Skatteverket med sina kontroller av att arbetare från utanför EU har arbetstillstånd innan de utfärdar samordningsnummer. Därmed var i princip all kontroll avskaffad.
Lägg där till uppgörelsen efter flyktingkrisen 2015 där flyktingars uppehållstillstånd knöts till arbetstillstånd. Ett tillskott på arbetskraft som inte vågar sätta sig upp mot arbetsköpare, då de inte bara riskerar att förlora jobbet, utan även kastas ut ur landet.
Fredrik Reinfeldts honungstunga försvarade migrationsuppgörelsen 2011 med att ”människor ska kunna röra sig fritt över gränser och söka sig ett bättre liv”.
Hur blev då detta bättre liv? I Dagens Arbete intervjuas en arbetare från Bolivia. Han berättar om hur han ”inte ens är en hund i chefens ögon”. Hur han inte ens kan berätta om sin situation för sin fru och sina barn. När han försökte organisera sig fackligt fick han sparken direkt.
De bor fyra män på 17 kvadratmeter utan rinnande vatten. De tvingas bajsa i skogen och tvätta sig utomhus med en slang med kallvatten. Sover på madrasser bland råttavföring och kackerlackor.
Chefen ger dem resterna av sin pizza som lön. Eller rent av bussar polisen på arbetare utan arbetstillstånd när det närmar sig löningsdag.
Under valrörelsen – där migrationens konsekvenser och problem ofta stod i fokus – var det knäpptyst om lönedumpning och företagens cyniska arbetskraftsimport.
Anledningen är enkel. Detta är inte något misstag eller någon konsekvens som makthavarna inte hade räknat med.
Förslumningen är själva syftet med politiken. Svenskt Näringsliv vill ha fri tillgång till billig och rättslös utländsk arbetskraft för att upprätthålla ett låglöneproletariat som sätter press nedåt på hela arbetskraften.
Den som vill få tillträde till regeringsmakten och administrera ett Sverige i näringslivets tjänst får tidigt besked från Svensk Näringsliv att de inte ska tafsa på denna rörlighet.
Följdriktigt har Sverigedemokraterna gett sitt stöd till de nuvarande svenska reglerna för arbetskraftsimport, de mest liberala i jämförbara OECD-länder, och Åkesson meddelade i valrörelsen att han vill behålla EU:s inre marknad.
Förslumningen på arbetsmarknaden är varken en slump eller en nödvändighet, men den har massivt stöd i Sveriges riksdag.
