Säga vad man vill om bankmaffian, men uppfinningsrik är den. Det visar inte minst förra veckans avslöjande av hur hundratals miljarder har stulits från europeiska skattemyndigheter.
Det kallas det största svindleriet av skatt i Europas historia och bland deltagarna i denna organiserade brottslighet finns Wallenbergarnas SEB.
Upplägget kallas cum-ex och verkar ha pågått i minst ett årtionde.
Genom att låna ut aktier kring datumet för bolagens aktieutdelning till ägarna har man lurat myndigheter att tro att skatt har betalats på utdelningen.
Eftersom personerna i fråga ska betala skatt i sina hemländer, men fått det att framstå som om de betalat skatt i främmande land, ska skattemyndigheten återbetala skatten.
Detta har följdriktigt gjorts, men alltså till personer och bolag som aldrig ägt aktierna – utan bara lånat dem – och därmed aldrig har betalat någon skatt.
På så sätt har bankmaffian kopplat pipelines direkt till de olika ländernas skattemyndigheter och år efter år pumpat ut miljarder av skattebetalarnas pengar.
Snillrikt är bara förnamnet. Smågangsters som driver låtsasbolag inom personlig assistens bleknar i jämförelse.
I ett inslag i SVT förklarade professorn i skatterätt, Christoph Spengel, att de miljarder som försnillats från skattekassorna egentligen hade kunnat gå till bland annat att finansiera universitet och utbildning.
Det är rätt, men mycket värre än så.
Bankmaffian och dess staber av advokater, finansmän, datorvetare, redovisningsfirmor och matematiker har nämligen inte fått sin utbildning i gatans universitet eller byggt upp sina nätverk och sin status på ungdomsvårdsanstalter.
De har fått sin utbildning på skattefinansierade handelshögskolor och universitet.
De tillhör den elit av entreprenörer som vi uppmanas att dyrka som samhällets stöttepelare och framtidshopp.
Den nu avslöjade skattehärvan är bara toppen på ett isberg och ett exempel på när bankmaffian bortom varje rimligt tvivel klivit över lagens råmärken. Problemet är mycket större och djupare än så.
Bankmaffian skummar grädden och värvar de skarpaste hjärnorna med de bästa utbildningarna.
För detta bäddar koncentrationen av pengar, och därmed makt, hos kapitalisterna, systemets egen logik att ständigt söka större och snabbare sätt att förmera kapitalet (där utveckling gjorts synonymt med tillväxt) och den kapitalistiska samhällsmoral som fostrar oss att anse att detta är den bästa och enda av världar.
Det är med andra ord systemet som är problemet.
Den samhällsinvestering som gjorts i dessa människors kunskap hade kunnat gå till att hitta botemedel mot cancer eller aids, ställa om samhället bort från fossilberoende, omvandla öknar till odlingsbar mark, hitta effektiva sätt att omvandla saltvatten till sötvatten, utveckla eldrivna flygplan som kan ersätta dagens miljöbovar eller omvandla den kontinent av plast som flyter runt på haven till något nyttigt för människa och miljö.
Nu slösas de individuella kunskaperna och den samhälleliga investering som ligger bakom dessa till att göda ett offentligt finansierat brottssyndikat. Allt snillrikare uppfinningar och affärsmodeller blir ett allt större hot mot samhällsekonomin och jakten på maximal avkastning suddar ut både moraliska och juridiska gränser.
Oavsett om det största skattesvindleriet i Europas historia leder till fällande domar och hårda straff – vi förbehåller oss rätten att tvivla, rättsystemet brukar som bekant vara nådigt mot de stora förbrytarna som både är too-big-to-fail och too-big-to-jail– så kvarstår problemet.
Problemet är som sagt själva systemet.
