Göran Therborns nya bok ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” bör läsas.
Rakt och enkelt visar Therborn upp dagens kluvna svenska samhälle. Resultatet av det som Therborn kallar den nyliberala motreformationen, ”väl kontrollerad uppifrån och genomförd gradvis i laga ordning genom diskreta förhandlingar mellan ett litet fåtal”.
Här har vi Stefan Löfvens svenska modell utvecklad, inte avvecklad.
Men det finns en stor blind fläck i Therborns analys. Den fläck som borde stå i centrum för en eftervalsdebatt hos en vänster- och arbetarrörelse som på allvar vill utmana klassamhället.
På ett ställe i boken skriver Therborn: ”Mellanskikt med humanistiska yrken spelar idag en viktig roll i radikal politisk mobilisering. De utgör till exempel en stor minoritet av Socialdemokraternas 1 maj-demonstranter och den största gruppen av Vänsterpartiets demonstranter.”
Det är korrekt att detta mellanskikt utgör kärngruppen i de röd-grön-rosa partiernas medlems- och aktivistbas.
Men vad händer om dessa mellanskikt utgör en del av problemet, inte en del av lösningen? Om dessa har gjort sig till en försvarare av den bestående ordningen, till en bärande kraft i systemets ideologiska försvar.
Varje klassamhälle ”legitimeras av ideologisk propaganda”, som det står i Kommunisternas program. En välfungerande propaganda blir som luft, blir något självklart som omsluter oss utan att vi tänker på det.
Apparaten utgörs inte bara av privatkapitalets bolagsmedier och tankesmedjor utan även av den statligt styrda akademin och byråkratin. Samma akademi och byråkrati som utgör både fostringsanstalt och försörjare åt ”mellanskiktet med humanistiska yrken”.
För den som vill fylla i Therborns blinda fläck kom tidigare i år ytterligare en bok. Antologin och stridsskriften ”Kejsarens nya kläder – om new public management och de svenska universitetens sönderfall” utgör ett rasande angrepp som klär av kejsaren in på minsta tråd.
Här skildras hur den nyliberala motreformationen alltid haft två sidor.
Hand i hand med new public management (NPM) – den hårda sidan av liberalismen där samhällets alla beståndsdelar ska styras av vinstmotiv och marknadskonkurrens – har hela tiden löpt en mjukare ideologisk sida.
Som alltid i ett klassamhälle handlar det ideologiska skyddet om att maskera klassmotsättningarna och sminka över de reella problemen och konflikterna.
En av författarna i antologin heter Göran Adamson. För några år sedan drabbades Adamson själv av ideologins häxjägare när han skrev boken ”Mångkulturalism – en kritik från vänster”.
När Adamson beskrev hur mångkulturalismen utgör en spegelbild av nationalisternas kulturvurmande och hur ideologin påtvingats genom påbud från makten, jagades Adamson ut ur ideologiproduktionens akademi i Malmö.
I den nya antologin hävdar Adamson att den härskande ideologin har sin bas i en ny korporativism, ett intimt samarbete inom det politiska, kulturella och ekonomiska etablissemanget. Det är en sorts Socialdemokratin 2.0.
Folkhemskapitalismens korporativism hade sin grund i storindustrins samförstånd mellan den socialdemokratiska apparaten och storföretagen.
Den nyliberala korporativismen har sin bas i finanskapital, IT- och PR-företag, medievärlden, akademi och byråkrati.
Adamson menar att universitetsvärlden är genomsyrad av detta auktoritära konsensustänkande, där oenighet inte anses bero på olika åsikter utan på fördomar.
Politik reduceras till moral och systemets ideologi försvaras inte längre med argument utan med etiska principer som står över debatten.
Den oliktänkande sätts på omskolningskurs där den ska medvetandegöras och väckas.
Det är ingen slump att psykologins språkbruk om fobier smugit sig in för att diagnostisera oliktänkande.
Ideologin har uppstått genom regeringsdirektiv och linjen har utmejslats av akademiker närstående makten.
Liksom folkhemskorporativismen hade sina IB-agenter ute på arbetsplatserna för att spåra upp och rensa ut oliktänkare har en hel industri uppstått för mångfaldskonsulter och värdegrundsexperter.
Adamson kallar dem för ”antiintellektuella moralister” som ska hålla uppfostringskurser och skapa rättning i leden bakom den rätta linjen. Adamson menar att ”begreppet värdegrund är ett auktoritärt moralsystem med en fernissa av empati” och att ”korporativismens våta filt breder ut sig över samhällskroppen och NPM tjänar som verktyg för likriktning”.
Det är en kritik som heter duga. Ingen som kommit i beröring med ”vänstern” de senaste 20 åren kan förneka att kritiken innehåller mycket sanning.
Intellektuella och raka diskussioner ersätts med moralisk upprördhet och fördömande skällsord.
Det har uppstått en rädsla för att bryta åsikter mot varandra och man vill gärna börja diskutera andra samhällsproblem så fort det kommer upp frågor som inte ryms inom den härskande ideologin.
Att hävda en uppfattning och påstå att någon annan har fel är i det närmaste att likna vid övergrepp och att kränka någon.
Det är för att ”mellanskikten med humanistiska yrken” har kokats i den nyliberala korporativismens gryta och det är dessa som utgör kärngrupperna inom dagens ”vänster”.
Ett konkret exempel. Sedan länge bubblar det av missnöje inom arbetarklassen över att många tillåts leva på bidrag, medan andra får arbeta sig utbrända för en usel lön eller att det påstås saknas pengar till gamla och sjuka.
Trots detta vill ”mellanskikten med humanistiska yrken” inte ta i frågan. Inte så konstigt. Det materiella varat formar tänkandet.
Enligt forskaren Tapio Salonen går 30 kronor av varje 100-lapp som läggs på socialbidrag till administration, att betala löner åt den yrkeskår bestående av 4 000 årsarbeten vars levebröd är att betala ut bidrag.
Här finns en grund till kravlöshet och daltande och en ovilja att diskutera dagens ohållbara situation.
Den som ber och den som ger är aldrig jämlikar, men den som ger vill gärna klä in sin maktställning i empati och humanism.
När kritik reses mot omhändertagandeindustrin möts den som regel av moralisk upprördhet och att vi istället borde diskutera alla pengar som går till de rika.
Men att angripa överklassens avdragsberoende – det kallas som bekant avdrag och inte bidrag när pengarna går till de rika – står inte i motsättning till att se och formulera en politik för att utmana den omhändertagandeindustri som byråkratin riktar mot underklassen.
Givetvis ska det finnas trygghetsnät. Men dagens nät är så lappade och lagade att de knappt går att känna igen från när de konstruerades.
När trygghetssystemen byggdes upp – i en annan tid och ett annat samhälle – var de tänkta att utgöra tillfälliga ersättningar, inte bli permanenta försörjningsmöjligheter som de blivit av den nyliberala motreformationen.
Om inte ”vänstern” förmår ge svar på frågorna kommer arbetare att söka sina svar på annat håll. Då lämnas fältet fritt för högern och reaktionen.
Istället för att lägga kraft på att döma ut arbetare som höger eller fobiker av olika slag, måste kraften läggas på att utveckla ett arbetarsvar på de problem och motsättningar som verkligheten skapar.
Dessa svar kan endast formuleras genom att bryta med korporativismen och dess ideologi.
I en sådan rörelse kan aldrig ”mellanskikten med humanistiska yrken” utgöra den ledande kraften. Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.
Det var med den utgångspunkten som August Palm påbörjade sina agitationsresor för snart 140 år sedan.
Det var när gruvarbetarstrejken utmanade folkhemskorporativismen som Proletären och Kommunistiska Partiet grundades.
Det är även detta som måste vara utgångspunkten för den eftervalsdebatt som måste våga gå på djupet om den verklighet vi lever i och vilken väg vi ska gå framåt.
