Kommentariatet lägger pannan i djupa veck för att spekulera bäst de kan i vem och vilka partier som kan tänkas utgöra en regering. Journalister intervjuar varandra, statsvetare och politiska före dettingar om grundlagen, mandatfördelning och hemliga förhandlingar.
Nyhetsredaktionerna fyller sändningar timme efter timme med allt utom politikens innehåll.
Allt fokus är på vilka och vem som ska regera, inte varför och med vilken politik.
Flera gånger återkommer uttrycket ”valrörelsen är över, nu gäller det att komma överens och samarbeta”.
Tydligare blir det inte. Valkampanjerna blir som ett skådespel där de små politiska skillnaderna partierna emellan ska göras så stora som möjligt.
Det är ändå tydligt att de flesta inte går till val på ett tydligt politiskt program, utan det är bara ett evigt räknande med budgetposter hit och dit.
När valet väl är över är frågan om regeringsmakten i fokus, och vem som ska få äran att administrera den nyliberala politiken i fyra år till.
När de politiska skiljelinjerna mellan höger och vänster suddas ut och allt handlar om parlamentariska konstellationer för att få en stabil regering är Sverigedemokraterna den stora vinnaren. De behandlas, de utmålar sig själva och uppfattas som det enda oppositionspartiet till de käbblande maktpartierna.
Anders Ygeman, S gruppledare i riksdagen, benämner sjuklövern i riksdagen som de ”anständiga partierna” (Agenda, 10 sep). Så allianspartierna som jagat sjuka och arbetslösa, sålt ut och privatiserat välfärden, vill sänka ingångslöner och införa marknadshyror är anständiga?
Eller hur är det med anständigheten i Ygemans eget ska arbetarparti, som vill inskränka strejkrätten och höja pensionsåldern?
Det är så klart nedslående att ett ytterst reaktionärt högerparti som Sverigedemokraterna går framåt, och att en fjärdedel av alla arbetare lägger sin röst på Jimmie Åkesson, enligt Svt:s vallokalundersökning.
Det är nedslående, men det är ingen obeskrivlig ondska eller dumhet som drabbat Sverige och arbetarklassen i Sverige, utan det finns materiella förklaringar.
Låt-gå-kapitalismen har skapat väl synliga och kännbara problem för arbetare och andra grupper, i ett samhälle som alltmer rivs isär.
Otryggheten sprider sig på arbetsplatserna, där bemanningsföretag är mer regel än undantag. Social service och infrastruktur slås sönder. Påtvingade bostadslån i bostadskrisen kölvatten.
En segregation som gör att vissa förfaller i gängkriminalitet som vi bara sett på film från USA tidigare. Klanvälde och religiös extremism är det andra sidan av det myntet.
Det har Sverigedemokraterna skickligt använt för att presentera sina reaktionära lösningar. Det spelar ingen roll att partiet de facto är en del av etablissemanget och ett parti för de rika med samma åsikter som Moderaterna i de flesta frågor.
Många arbetare uppfattar en röst på Sverigedemokraterna som en röst på det enda oppositionspartiet som vågar tala öppet om problemen i vårt samhälle.
Långtifrån alla arbetare som valt SD är inte höger och långtifrån alla är rasister eller främlingsfientliga.
I detta läge har vänstern överlag lekt tvärtomleken med Sverigedemokraterna och inte överhuvudtaget velat diskutera de problem som stor invandring och segregation skapar.
Eller än värre, intagit en position av försvarare av nuvarande samhällsordning. Vad hände med systemkritiken och att presentera egna lösningar på de problem kapitalismen skapar?
Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt har under valrörelsen faktiskt försökt korrigera de värsta av dessa misstag. Sjöstedt har uttalat sig tydlig emot arbetskraftimport, för en generös men reglerad flyktingpolitik, lovat krafttag mot kriminalitet och hedersvåld.
Sjöstedts korrigering, i alla fall i ord, och Feministiskt Initiativs nedgång markerar förhoppningsvis slutet för identitetspolitiken inom vänstern.
Oavsett valresultatet har Vänsterpartiet växt med flera tusen medlemmar under valrörelsen och enligt egen utsago har man nu 25 000. Det är bra och positivt att människor väljer att rösta och organisera sig vänsterut.
Men hur kommer Vänsterpartiet använda dessa tusentals nya medlemmar? Ska de enbart besätta poster i kommunala nämnder eller kommer de aktiveras för en verklig förändring utanför de parlamentariska församlingarna?
En ny arbetarrörelse måste frigöra sig från den blockering som det innebär att tro att parlamentarism är politikens allt.
En människas röst är inte liktydigt med en valsedel. Vi ska inte vara åskådare till politikerna som gör upp om politikens riktning i riksdag och regering, utan vara deltagare och själva forma verkligheten.
För att växa som en rörelse bland arbetare går det inte att ha några lojaliteter med de partier som valt att förvalta kapitalismen och den nyliberala politiken, utan bara mot de som valt en.
Det gäller att formulera svar på de problem människor möter i sin vardag, och aktivera oss för att driva igenom våra krav. På arbetsplatserna, i bostadsområdena och på gator och torg.
Vi behöver se till det som enar oss, peka ut en tydlig fiende, och höja rösten.
Mot storbankernas vinster, och bemanningsföretagens otrygghet, för deltagardemokrati, en värdig pension och en verklig arbetarpolitik.
