I över en kvarts århundrade har Europas arbetare plågats av den stormaktsunion som fastslogs i Maastrichtavtalet, som skrev in högerpolitiken i grundlagen och öppnade upp för kapitalets möjligheter att spela ut arbetare och social välfärd i olika länder mot varandra.
Trots att propagandan om EU som ett samarbetsprojekt som gynnar alla har varit massiv, så låter sig inte EU:s befolkningar övertygas. Störst är känslan av maktlöshet inför Bryssels överhöghet. Endast 14 procent anser att ”min röst räknas i EU”. Bara en dryg tredjedel anser att EU går i rätt riktning. EU-eliten är inte dumma och känner hur det har börjat skaka under dem. Det är orsaken till det ”sociala toppmöte” EU:s regeringschefer samlas till i Göteborg 17 november på initiativ av statsminister Stefan Löfven som också ska vara värd för mötet.
Sveriges tidigare finansminister Allan Larsson dyker upp som en gubbe i lådan och har nu förärats rollen som självaste Jean-Claude Junkers speciella rådgivare i sociala frågor.
Larsson är mest känd för att redan 1990 knutit den svenska kronan till en fiktiv EU-valuta, som ledde till en enorm valutakris och för att året efter överge den fulla sysselsättningen som övergripande mål i den ekonomiska politiken och istället sätta inflationsbekämpning på piedestal.
Allt enligt den nyliberala teorin om jämviktstabilitet och som en del i anpassningen för ett EU-inträde. Efter väl utfört arbete belönades Larsson med jobb i EU-byråkratin och hans senaste uppdrag är alltså att putsa upp EU:s skamfilade fasad.
Toppmötet i Göteborg ska enas kring de så kallade sociala pelarna som innehåller skrivningar om jämställdhet och trygghet, men det är på inget sätt bindande lagstiftning. Allan Larsson säger rakt ut att det bara är en viljeyttring.
Det spelar ingen roll hur mycket EU:s politiker och tjänstemän putsar på fasaden, grundfundamentet finns kvar som byggets beställare, Europas monopolkapital, ville ha det från början. EU är skapad just för stärka storföretagens position på världsmarknaden på bekostnad av arbetarklassen som ska betala genom sämre löner, arbetsvillkor och sociala rättigheter.
Ett solidariskt och jämlikt Europa måste byggas på EU:s ruiner. Arbetarklassens i Sverige bidrag till att rasera stormaktsbygget är att kämpa för att Sverige ska lämna unionen, anser Kommunistiska Partiet.
Inte för att vi tror att Sverige automatiskt blir så mycket bättre utanför EU, utan för ett svexit skulle ändra styrkeförhållanden mellan klasserna avsevärt. EU är monopolkapitalets klassorganisation och nödvändig att splittra och slå sönder för framgångsrik arbetarkamp, även om det i ett kapitalistiskt Sverige utanför EU skulle krävas fortsatt klasskamp.
Uppfattningen att Sverige måste lämna EU innebär inte heller att vi struntar i resten av Europas arbetarklass utan att arbetarklassens kamp är nationell till formen, om än internationell till innehållet, och att vi först måste göra upp med vår egen borgarklass.
Arbetarklassen internationalistiska uppgift är att slå mot borgarklassen i respektive land. Vårt bästa stöd till den polska arbetarklassen eller den spanska är att kämpa för att Sverige ska lämna EU, precis som de måste kämpa för att försvaga klassfienden i sitt land.
Det är för att diskutera hur en sådan kamp kan föras Kommunistiska Partiet bjuder in till alternativt toppmöte. Medan EU-höjdarna samlas bakom sitt stora polisuppbåd möts arbetarföreträdare från olika EU-länder för att diskutera motståndet mot unionen och dess arbetarfientliga politik.
