På första maj samlas Kommunistiska Partiet och Röd Front på 33 orter runt om i hela Sverige. I år är det 50 år sedan Röd Front samlades för första gången. 1967 hade dåtidens kommunistparti sedan 15 år lagt ner sina egna första maj-firanden för att istället mana folk att sluta upp i Socialdemokraternas demonstrationer och möten.
Externa länkar
I kallelsen till det första Röd Front stod att ”istället för att jamsa om ’enhet’ med dessa herrar ska vi ge klart besked om hur djupt oeniga vi är med dessa”.
Utöver det oreserverade stödet till det vietnamesiska folkets kamp för att försvara sitt land och sin frihet samlades Röd Front för 50 år sedan mot angreppen på hyresregleringarna som skulle möjliggöra hyreshöjningar, mot den politik som genom höjda skatter och priser tillsammans med garanterad fredsplikt genom ett nytecknat treårsavtal lade ökade bördor på arbetarklassen och mot det toppstyrda samförståndet inom fackföreningarna.
Rubriken för Röd Front 1967 var ”Vem får betala kalaset?” med svaret ”Arbetarna och övriga löntagare, naturligtvis!”. Röd Front ville ena alla som kommit till insikt om att hur det än går är det arbetarna som står för värdet, som får betala hela kalaset när det går åt helvete och i värsta fall få plikta med livet när kapitalistiska stater slåss om marknadsandelar och profiter internationellt.
En sådan enighet kräver också att oenigheten synliggörs i förhållande till den samförståndsideologi som predikar att arbetarna har allt att vinna på kapitalismen, att arbetare är för okunniga för att inse sitt eget bästa och istället ska lägga makten i händerna på företrädare för det ”kloka samförståndet” och att strejker, kamp och motstånd måste undvikas och bekämpas.
1967 bars detta samförstånd upp av en klassallians mellan industrikapitalets ägare och direktörer och ett växande skikt av socialdemokratiska byråkrater inom fack och stat som gjorde sig en karriär på att förvalta kapitalismen och ”representera” arbetarklassen.
Röd Front uppstod i en växande rörelse inom arbetarklassen för att utmana detta samförstånd. Utmaningen exploderade med gruvarbetarstrejken 1969 och vågen av vilda strejker som skakade dåtidens samförstånd i grunden. En skakning som även vittnade om att nya tider randades. Folkhemskapitalismen stod inför sin död och kapitalisterna ville försäkra sig om att arbetarna skulle stå för kalaset även under den globaliserade kapitalismen.
De storbolag och kapitalister som växte till sig under folkhemmets skydd – socialdemokratin garanterade arbetsfred och tillväxtmöjligheter – har blivit för stora för Sverige. Deras arena är global och något ansvar för Sverige är de inte intresserade av. Vi ser det konkret i skatteflykt, avindustrialisering och uppslutningen bakom stormaktsprojektet EU och krigsalliansen Nato.
Idag, 50 år senare, bärs samförståndet upp av en klassallians mellan finanskapitalets ägare och spekulanter, ett Brysselstyrt etablissemang och en urban medelklass som får ta del av smulorna som faller från borden hos den koncentrerade rikedomen i samhälls-toppen.
På ytan ser samförståndsideologin annorlunda ut idag – när en präktig och korrekt medelklass får ange tonen, istället för en knastertorr och ansvarsivrande socialdemokratisk byråkrati. Men det klassmässiga innehållet är snarlikt: Arbetarklassen ska osynlig-
göras och köras över för att de inte vet sitt eget bästa. Elitismen och folkföraktet är desamma.
Samförståndets syfte är att sminka över grundproblemet som stavas kapitalismen och huvudmotsättningen som står mellan arbete och kapital. När motsättningarna skärps i samhället skall motståndet ledas in i för systemet ofarliga banor och de värsta problemen och skavankerna sminkas över för att ge sken av att en kapitalism med mänskligt ansikte och ett socialt och rött EU är möjligt.
Allt för att skydda den gigantiska omfördelning från gemensamt till privat och från arbete till kapital som samlar allt större förmögenheter i samhällstoppen. Lydigt har etablissemanget lämnat över ansvar för bostäder, pensioner, trygga jobb och välfärd till kapitalisternas marknad som endast tar ansvar för kapitalägarnas vinster.
Lika lydigt har de verkställt näringslivets krav på fri rörlighet av kapital, varor och arbetskraft med förödande konsekvenser – skatteflykt, avindustrialisering, inflöde av knark och vapen och möjligheter för arbetsköparna att utnyttja otrygghet och elände i
olika länder till att spela ut människor mot varandra.
Den andra sidan av myntet är växande fattigdom, arbetslöshet och social nedrustning i såväl städernas förorter och arbetarområden som i glesbygd och bruksorter. Det ger i sin tur grogrund för kriminalitet, missbruk, våld och ett allmänt förfall. Det som blir säkrade förmögenheter i ena ändan av samhället blir otrygghet och fattigdom i andra ändan.
Precis som folkhemskapitalismen skakades i Röd Fronts barndom, när samförståndet utmanades av de hunsade arbetarnas revansch, utmanas idag EU-kapitalismen.
I land efter land inom EU vänder arbetarna ryggen åt de partier som förvaltar den arbetarfientliga politiken. Stubintråden har tagit slut hos arbetare som har fått nog av att betala för ett kalas som de själva inte ens är inbjudna till.
I Röd Front – Sveriges yngsta och argaste 50-åring – finns dock en stående inbjudan för alla som kommit till insikten att politiken står klass mot klass.
