Den 5-7 januari håller Kommunistiska Partiet kongress och delegater från hela landet samlas till tre dagars diskussion om partiets politik och arbetssätt. Robert Mathiasson som valdes till ordförande för snart tre år sedan ser tillbaka på en kongressperiod präglad av förändring. Han menar att identitetspolitiken har gått på grund, vilket är bra för vänstern eftersom möjligheterna att driva klasspolitik blir större. I Kommunistiska Partiet är det just diskussionen om klasspolitiken som har stått överst på dagordningen de senaste åren.
– Det känns som att partiet är på rätt väg. Vi har arbetat målmedvetet på att konkretisera klasspolitiken. Istället för att bara syssla med propaganda måste vi bli relevanta i människors vardag och det är ett synsätt som börjar sätta sig i partiet.
• Vilken är skillnaden?
– Visst kan vi skriva bra tal och flygblad om att kapitalismen som system orsakar kriserna men det blir inte relevant förrän vi sätter örat till marken och lyssnar på hur kapitalismens kris yttrar sig konkret i människors vardag. Ska vi börja uppifrån eller nerifrån? Slutsatsen är densamma, det är angreppssättet som är annorlunda.
• Vad förväntar du dig av kongressen?
– Jag hoppas framförallt på bra diskussioner, att olika uppfattningar kommer fram utan att vi måste klubba ner varandra med stora släggan. Jag hoppas också på en offensiv anda och att vi skakar av oss uppgivenheten och tankarna på att vi inte kan ändra på läget.
– Vi lever i spännande tider och det enda som är säkert är att den gamla världen rasar samman. Vi måste gripa in när människor skakas om och vara öppna och lyhörda för alla som vill ha arbetarpolitik.
Robert Mathiasson menar att den kapitalistiska verkligheten skapar gott om arbetsuppgifter för Kommunisterna, utmaningen är att se och fånga möjligheterna i den politiska vardagen.
– Vi som har politisk insikt och organisatorisk erfarenhet måste inse vilken roll vi kan spela i människors kamp. Samtidigt får vi inte drunkna, utan våga fokusera. På mindre orter kanske det handlar om att välja en fråga och bita sig fast i den.
– Vi måste lita på klassen och vanliga människor och att våra uppfattningar går i linje med deras. Hitta den gemensamma nämnaren.
– En viktig målsättning är att bryta partiets marginalisering, och inte minst självbilden av att vi är en marginell företeelse. Det är inte enkelt, jag är själv formad av ett sådant tänkande, men vi måste slå oss in i verkligheten. Det räcker inte att ha rätt, vi måste få rätt. Får vi inte rätt är det något fel i hur vi jobbar.
• Vilka politiska frågor tror du blir avgörande under nästa kongressperiod?
– För partiet måste det avgöras lokalt. Det kan vara ett sjukhus som hotas av nedläggning eller kampen för sex timmars arbetsdag. Vi måste vara där människor agerar och tar ställning, och det är olika på olika orter.
– I politiken i stort handlar det om att hitta akilleshälarna för den nyliberala politiken. EU-projektet är definitivt en sådan akilleshäl. Invandrings- och segregationsproblematiken är en annan fråga där det är uppenbart hur omänsklig den kapitalistiska ordningen är. Jag tror också att det finns en enorm sprängkraft i kravet på sex timmars arbetsdag.
Vi pratar om hur socialismen som idé mår i Sverige 2016 och Robert Mathiasson menar att frågan är tudelad.
– På ett sätt mår den väldigt bra eftersom det kapitalistiska systemet visar tydligt att vi behöver planmässighet, gemensamt ansvar och ägande och att makten och inflytandet ska ligga hos dem som arbetar. Det är inte svårt att få fram de tankegångarna hos människor.
– Det svåra är tilltron till att ett annat sätt att organisera samhället är möjligt. Den tilltron är försvagad även hos oss själva. En anledning är att vårt tankesätt är fastlåst i det gamla och att vi gör det svårare än det behöver vara.
• På vilket sätt är vi fastlåsta i det gamla?
– När vi diskuterar socialism agerar vi som museivaktmästare och diskuterar inte sällan Sovjet och vad som gjordes där. Men det är inte ett sätt att närma sig människor här och nu.
– Min största drivkraft är att det är nödvändigt att organisera samhället på ett annat sätt. Allt från klimathot till försenade tåg säger oss det. Exakt hur vi gör det får de människor som kämpar bestämma.
Jenny Tedjeza
