Att den samhälleliga nolltoleransen mot narkotika inte har inneburit ett narkotikafritt samhälle tas som argument för att avskaffa nolltoleransen. Med detta argument bör vi även avskaffa säkerhetsbälten och förbudet mot barnaga.
Knarkliberalerna försöker använda gatuknarkare med smutsiga sprutor som levande sköldar för att i humanistisk stridsmundering storma nolltoleransens barrikader. Men underklassens narkomaner är bara argument som medelklassens och överklassens liberaler tar till när det passar. Underklassens knarkare som lyckas ta sig ur missbrukets järngrepp blir sällan, för att inte säga aldrig, knarkliberaler.
Knarkliberalerna utgörs istället av typer som Alexander Bard och Fredrick Federley som vill slippa låsa in sig på toaletterna på Stockholms innerstadskrogar när de ska dra sin vita lina.
Nolltolerans mot narkotika handlar inte om att sträva efter en polisstat där varje 15-åring som testar att röka på ska buras in. Visst handlar frågan om moral, men inte den sortens dräktklädda byråkratmoral som oförstående skakar på huvudet åt unga människors, eller för den delen vuxnas, nyfikenhet eller experimentlusta, inte minst inför det förbjudna.
Det handlar om en moral- och samhällssyn om att våra gemensamma ansträngningar ska befria den enskilde från missbrukets helvete och att den enskildes ”rätt att knarka” inte får gå före knarkarnas rätt till ett liv.
Hand i hand med knarkliberalismen går angreppen på den svenska politiken i förhållande till prostitution. I liberalernas värld står undantaget – den lyckliga horan eller den livs-långa partyknarkaren – över regeln att ett liv i prostitutionens och missbrukets träsk inte är ett människovärdigt liv.
Det är inte något som människor fritt väljer, utan ett tillstånd människor hamnar i och behöver hjälp att komma ur och där samhällets lagar och värderingar ska göra allt för att förhindra att fler hamnar i det.
För organisationer och personer som tror på människors gemensamma möjlighet att omskapa detta samhälle, befria oss från marknadens och lönearbetets tyranni och konkurrenssamhällets förtryck och begränsningar finns ytterligare en sida av saken. En drogad arbetarklass kan inte göra uppror, den blir en splittrad och lydig skara undersåtar.
Knark och prostitution är slutstenen i den liberala triumfbågen. Därmed är den mänskliga frigörelsen fullbordad. Efter att liberalerna lyckats befria arbetarna från trygga jobb, människovärdiga pensioner och tillgången till bostäder går de nu framåt mot nya djärva mål.
Det är en väg till befrielsen som arbetarklassen har allt att förlora på och ingenting att vinna.
