Tanken med FN är en demokratisk ordning, ett land en röst. Även om det inte fungerar så i praktiken, är det trots allt något helt annat än toppmötet i Davos där marknadsdiktaturen uppträder inför öppen ridå. Här är det ägandet och pengarna som styr.
Här samlas de som sitter på den verkliga makten i världen utan att några medborgare någon gång har valt dem. Runt sig samlar monopolkapitalet utvalda förvaltare inom politiska och ekonomiska institutioner. För att ge strålglans och underhållning åt hovet har även en samling gycklare från kulturvärlden bjudits med upp på berget.
Det är oroliga tider i det kapitalistiska konungariket världen. Börser åker jojo. Oljepriser sjunker. Bubblor brister. Och det kapitalistiska system som enligt sin egen reklamjingel ska ge evig tillväxt och därmed arbete och välstånd åt världsrikets undersåtar lider av kronisk stagnation.
Diktatorerna i Davos har visserligen strålande tider. Blott 62 personer av detta toppskikt har tillsammans en lika stor gemensam förmögenhet som den fattigaste hälften av jordens befolkning. För bara fem år sedan krävdes det att 388 av diktatorerna slog sina penningpåsar ihop för att matcha dessa tre och en halv miljarder undersåtar.
Utöver det moraliskt förkastliga i en sådan snedfördelning, som borde få varje människa med ett hjärta i kroppen att ifrågasätta världsordningen, så är det just detta som är orsaken till den permanenta ekonomiska kris som världen lever i. Grundproblemet är att den härskande klassen har varit för framgångsrik. De har gjort för stora vinster och de sitter på ett allt för stort kapital. Därför stagnerar systemet och därför dräneras länder och branscher på pengar medan massarbetslöshet, fattigdom och socialt förfall breder ut sig.
Hur kan det faktum att det finns för mycket pengar och att den produktionsapparat mänskligheten byggt upp är för produktiv leda till brist? Problemet stavas kapitalism.
För att förstå vad som händer duger inte Handelshögskolans välproducerade kursböcker som aldrig tar steget ner från de ideologiska illusionernas dimhöljda tillvaro. Om deras lösning – att skapa så bra förutsättningar som möjligt för det så kallade näringslivet – stämde, så är frågan om det krävs att bara 40, 30 eller 20 av monopolkapitalets företrädare äger lika mycket som tre och en halv miljard människor.
Anledningen till den stagnerade kapitalismen är inte dåliga villkor för näringslivet, utan för bra villkor.
För att förstå världen krävs marxismens analys av kapitalismen och inte minst det faktum att världen sedan länge domineras av enorma monopolkapitalistiska företag.
Sagan om kapitalismen som en marknadsekonomi där jämbördiga mindre företag konkurrerar med varandra hör till samma kategori som Rödluvan. Givetvis finns det mindre företag som kämpar för sin överlevnad, allt som oftast klämda av skuldsättning hos storbankerna och storföretagens ständiga press på sina underleverantörer.
Men småföretagens situation förklarar inte kapitalismens djupa kris. I praktiken är deras funktion att fungera som argument för att genomdriva arbetarfientliga politiska förslag, pressa arbetskraftskostnader och därmed ytterligare undergräva avsättningsmarknaden för småföretagen själva och spä på den privata skuldsättningen.
Problemets huvudspelare är församlingen i Davos, representanterna för de enorma monopolföretag som genom sin ställning kan utnyttja överskottet på billig arbetskraft och samtidigt kontrollera prissättningen varvid överskottet, glappet mellan företagens kostnader och inkomster, ökar.
Överskotten är sedan länge så stora att kapitalisterna har svårt att finna någon lönsam verksamhet att investera i för att ytterligare förmera sitt kapital. Här finns grunden till finansialiseringen. Istället för produktion hamnar överskotten i finansiell spekulation. Det är en process som pågått i årtionden och en del marxistiska ekonomer menar att själva motorn i kapitalismen, kapitalackumulationen, har finansialiserats.
Diktatorerna i Davos har förverkligat den gamla drömmen hos kapitalistklassen att slippa ta omvägen över varuproduktion för att förmera sitt kapital. Därmed blir varje förbättring som höjer monopolkapitalets överskott en ökning av det finansiella flöde som flyter runt i världen. Fjäsket för storföretagen innebär att pengar sugs ur produktiv verksamhet i länder eller enskilda företag och skapar den tilltagande bristen på både löneökningar, arbetstillfällen och välfärd.
Den gamla devisen om att det som är bra för Volvo är bra för Sverige har förbytts i sin motsats. Det som är bra för storföretagen är katastrofalt för Sverige och inte minst för arbetarklassen i Sverige.
