Åren runt 1990 var en minst sagt turbulent tid för det som idag heter Vänsterpartiet. Partiet saknade vid denna tid ett program och i praktiken även partiledare. I samma veva brakade Sovjetunionen samman, det projekt som i varje fall en äldre stam i partiet hade satt sitt hopp till.
Mitt i denna turbulens beslutade VPK:s kongress med knapp majoritet att stryka det farliga ordet kommunisterna ur partiets namn. I en omvänd tågordning ändrades först partinamnet och sedan skulle ett nytt partiprogram författas. Filosofen Torbjörn Tännsjö hamnade av en tillfällighet i den kommission som skulle ge innehåll åt det vänsterparti som lossat de sista förankringarna i den kommunistiska traditionen.
Tännsjö har senare berättat att han började sin bana som programmakare med att ta det gamla partiprogrammet och med hjälp av ordbehandlingsprogrammet sökte upp alla förekomster av ordet kamp och tryckte på delete. Dessutom stred Tännsjö för att även ordet socialism skulle strykas. Slutligen skulle programmet fastslå det som redan var ett faktum, att Vänsterpartiet inte skulle vara något renodlat arbetareparti.
Vid kongressen 1994 fick programkommissionen stryk på en del punkter. Men med valet av Gudrun Schyman som partiordförande var den förvandling som inletts redan 30 år tidigare under CH Hermansons ledning till fullo genomförd.
Upp från operationsbordet klev ett vackert skrudat vänsterparti med stabil förankring bland den humanistiska medelklassen som genom parlamentariska valframgångar tillsammans med Socialdemokraterna ska forma en kapitalism med mänskligt ansikte.
Inför millennieskiftet fanns endast Kommunistiska Partiet, eller KPML(r)som vi hette då, kvar som kommunistiskt parti i Sverige. Visserligen fanns det tidigare Moskvastödda kommunistpartiet kvar några år in på 1990-talet, innan detta liksom Sovjetunionen gick upp i atomer. Många av dess medlemmar som inte hade övergett arbetarsaken gick med oss.
Några valde dessvärre att bilda en ny organisation trots att vi redan fanns som kommunistiskt parti i Sverige, vilket bara är att beklaga.
Med jämna mellanrum dyker frågan upp varför vi fortsätter att kalla oss kommunister. Det är en berättigad fråga. Ordet är en tung ryggsäck att bära och den ständigt ökande antikommunismen gör sitt bästa för att fylla säcken med blytunga svartmålade stenar, det spelar ingen större roll om stenarna är tagna ur verkligheten eller är rena fantasifoster. Men antikommunismen kan vi leva med, att vara hatad av överklassen och dess politiska megafoner är inget att bry sig om.
Desto värre är det att många stridbara och radikala människor, som håller med oss i det vi tycker och gör, trots allt skräms bort av just ordet kommunist. Så här i efterhand borde vi kanske ha tagit oss namnet Sveriges arbetareparti eller Arbetarnas parti vid partibildandet i slutet av 1970-talet. Givetvis inte för att frångå de kommunistiska principerna, utan för att komma ifrån att behöva banka det farliga ordet kommunist i huvudet på varje människa vi möter.
Det hade varit möjligt i ett 1970-tal präglat av vänstervindar därför att det då handlade om att markera vår självständighet i förhållande till både kinesiska kulturrevolutionärer som viftade med citatsamlingar och buttra ryska byråkrater och medaljtyngda militärer. Men också för att distansera oss från både studentvänstern och socialdemokratin. Vårt parti formerades i motstånd mot partier som sade sig företräda arbetarnas intressen men istället utvecklades till toppstyrda, byråkratiska kolosser. Vi har försökt dra de nödvändiga lärdomarna av arbetarrörelsens och socialismens historia, utan att som andra partier kompromissa bort våra principer och grundvärderingar.
Men i 2010-talets reaktionära klimat är det inte längre möjligt. Liksom i nyliberalismens barndom runt 1990 skulle ett övergivande av namnet kommunist vara en politisk anpassning till borgarklassen och dess makt och ägande.
Hatet mot kommunismen handlar inte om ordet kommunist eller om oförrätter och övergrepp i dess namn.
Den svenska överklassen hade inga problem att tilldela den rumänske härskaren Nicolae Ceausescu Serafimerorden 1980, trots att denne kallade sig kommunist. Därför att Ceausescu då hade hamnat på kant med Moskva, och väst såg en möjlighet att vidga sprickan för att återupprätta kapitalismens dominans och möjlighet att exploatera arbetskraft och råvaror. Lika glatt stödde västvärlden – inklusive den dåvarande borgerliga regeringen – Pol Pot under senare hälften av 1970-talet av samma anledning.
Västvärldens borgarklass hatar nämligen endast de som står i vägen för deras makt och inflytande och när detta sker kan stämpeln kommunist sättas på snart sagt vem som helst. Som när Greklands premiärminister Tsipras mötte Rysslands president Putin för att diskutera bättre lånevillkor än västimperialismens utpressning. Något ljushuvud på någon av de stora svenska medierna beskrev mötet som en träff mellan en grekisk nykommunist och en rysk gammelkommunist. Att det i verkligheten handlade om en grekisk socialdemokrat och en storrysk konservativ, verkade inte bekomma journalisten.
Kommunist är en tacksam stämpel att sätta på var och en som inte underordnar sig borgarklassens diktat, det kvittar om det är en svensk facklig aktivist som vågar utmana samförståndet med Svenskt Näringsliv, en latinamerikansk bondeledare som står upp mot USA eller en grekisk socialdemokrat som vunnit ett val genom att, i varje fall i ord, våga utmana Berlins och Bryssels makt.
Det var av just denna anledning som Marx och Engels valde begreppet kommunism när de författade manifestet inför revolutionsåret 1848. Kommunisterna var, precis som i dagens Sverige, en arbetarrörelse som strävade efter att organisera arbetare kring sina gemensamma klassintressen i kamp mot borgarklassen och dess marknadsdiktatur.
Marx och Engels övergav aldrig denna grundinställning och det är den som är själva grundbulten i marxismen, utan denna klasskampsinställning blir alla andra teorier och analysverktyg akademiskt sterila ting.
När Engels 1889 såg tillbaka på sitt politiska liv var det just detta han tryckte på, nödvändigheten av att ”bilda ett särskilt parti, ett medvetet klassparti, som avskiljer sig från alla de övriga partierna och för en mot deras syften riktad politik”.
Huruvida en klassmedveten arbetarrörelse för 2000-talet kommer att fortsätta kalla sig kommunistisk återstår att se. Det är ett faktum att det statsbärande partiet i världens snabbast växande kapitalistiska land använder samma begrepp och symbolspråk som den rörelse som under århundradet tidigare utmanade kapitalets herravälde.
Det är högst otroligt att den framväxande kinesiska arbetarrörelsen, som har att organisera världshistoriens största industriproletariat, kommer att ta den härskande klassens vokabulär. Men om detta kan vi än så länge bara spekulera.
Vad som dock är solklart är att framtidens arbetarrörelse måste baseras på kamp och byggandet av ett renodlat arbetareparti som förenar de dagliga striderna med målet att i grunden omstörta det kapitalistiska systemet. De 25 år som har förflutit sedan 1990 visar hur illa det går för världen när kapitalismen tillåts stå ohotad.
