Spänningarna i förhållande till Ryssland ökar. I Sverige blir propagandan i det närmaste komisk i sin förvridenhet. Som när USA:s krigsflyg i förra veckan flög över Östersjön med sin transponder avslagen och därför blev uppvaktad av ryskt flyg. Svenska journalister beskrev incidenten som ett ryskt krigshot.
Det faktum att Ryssland till skillnad från USA har östersjökust och att den egentliga frågan bör vara vad USA:s krigsflyg har där att göra rör inte den svenska journalistkåren i ryggen.
Tänk tanken att ryska militärflyg patrullerade utanför New York med avslagen transponder, med det uppenbara syftet att inte bli upptäckt, och blev bemötta av militärplan från USA. Hade svensk media utmålat incidenten som ett krigshot från USA:s sida?
Som alltid när krigspropagandan går på högvarv gäller det att hålla huvudet kallt. Det gäller att tränga bakom de förenklade budskapen och försöka förstå det som händer.
I december i fjol skrev den CIA-anknutna tankesmedjan Stratfor – som förser USA:s makthavare med information bortom den förenklade propagandan – att ”USA har spenderat det senaste århundradet i jakten på ett enda mål: att förhindra att någon under sin ledning lyckas utnyttja västeuropeisk teknologi och kapital och ryska naturresurser och arbetskraft”.
Det är en förenkling. En stormakt som USA har många strängar på sin lyra och många olika målsättningar för att garantera fortsatt herravälde. Men sant är att i det vakuum som uppstod efter Sovjetunionens sammanbrott utnyttjade USA tillfället.
Sedan 1991 har målet för Rysslandspolitiken varit att förhindra att landet reser sig. Ett alternativ är en fullkomlig splittring av landet, en målsättning som uttalas öppet i Washington. De nuvarande sanktionerna syftar bland annat till att öka spänningarna mellan de ryska regionerna. Men utsikterna att lyckas med en balkanisering av Ryssland är små. För att lyckas krävs krafter inom Ryssland som har intresse av en sådan splittring. Några starka sådana krafter är svåra att se i dagens Ryssland, utöver ett marginaliserat gäng väststödda liberaler.
Det är viktigt att komma ihåg att Sovjetunionens sammanbrott 1991 inte regisserades av utländska makter. Det var i första hand en kontrarevolution genomförd av den härskande eliten inom den sovjetiska parti- och statsapparaten.
Det folkliga stödet för privatiseringspolitiken och upplösningen av unionen är betydligt överdrivet i väst. Tvärtom fanns ett brett stöd för gemensamt ägande och mot unionsupplösningen, med undantag för de västligaste delarna.
Kapitalismens införande i Ryssland var unikt. Aldrig förr har kapitalister kommit till dukat bord. På bara några år genomfördes världs-historiens största masstöld när landets produktionsapparat och råvaror privatiserades. Med förödande konsekvenser för folket.
1990-talets samhälleliga förfall och ekonomiska massmord kom till en vändpunkt i och med rubelkrisen 1998, som slog mot den del av den nya ryska borgarklassen som främst berikade sig på att sälja ut tidigare statlig egendom och på spekulation. Krisen innebar ett maktskifte inom den nya borgarklassen till fördel för de kapitalister som snott åt sig de privatiserade råvarutillgångarna tillsammans med den härskande klassen inom statsapparaten, främst resterna av militär och säkerhetstjänst.
Det var dessa två grupper som enades bakom presidentkandidaten Putin 1999, för att konsolidera kontrarevolutionen och lyfta landet ur kaos. Skillnaderna mellan Jeltsins tid och Putins ska inte överdrivas. Jeltsin skyddade den öppna rövarkapitalismen med undantagstillstånd, militärkupp och upplösning av parlamentet. ”För att få demokrati i samhället måste det råda diktatur vid makten”, som Jeltsins privatiseringsminister uttryckte liberalismens syn på privategendom som demokratins grund.
Under 2000-talet har den härskande klassens segrar under 1990-talet mycket riktigt befästs. Två decennier av kapitalistisk kontrarevolution har förvandlat Ryssland till ett av de ojämlikaste länderna i världen. En minimal grupp på 110 miljardärer äger 35 procent av landets rikedomar.
Samtidigt finns ett folkligt stöd byggt på den bittra erfarenheten att någon form av ordning trots allt är bättre än ingen ordning alls. Men också ett stöd för den fullt berättigade uppfattningen att Ryssland inte ska leva under västvärldens stövelklack.
Den ryska borgarklassen med Putin i spetsen spelar därmed en dubbel roll. Det är en revanschistisk borgarklass som med auktoritära metoder härskar i ett djupt orättvist klassamhälle och som klär ut sin politik i storrysk chauvinism och reaktionär moralism.
Det är inte detta som gör Putins Ryssland så hatat av USA och dess lakejer Bildt, Wallström & Co. Att det är önskvärt med goda förbindelser och vänskapliga relationer även med reaktionära förtryckarregimer visar inte minst hyckleriet kring Saudiaffärerna.
Hetsen mot Ryssland handlar om att den ryska borgarklassen vägrar underordna sig väst. Endast den som försvarar USA:s och västvärldens världsherravälde kan sluta upp i krigspropagandans ylande.
