Tidningen Arbetets politiske kommentator Martin Klepke ser i budgetförslaget ett trendbrott. För första gången på åtta år presenteras en budget som satsar på de som har det sämst istället för på de som har det bäst. Göran Greider är inne på samma spår och vill i budgeten se en långsam kursändring av den nyliberala Atlantångaren.
Att kalla budgeten för en politisk kursändring är att kräva lite av en regering som i varje fall fram tills rösterna i höstens val var räknade påstod sig stå för en ny politik. Budgeten innebär fortsatt åtstramningspolitik, till och med LO är kritiskt till avsaknaden av expansiva satsningar på bostadsbyggande, infrastruktur och välfärd.
Inte heller angriper budgeten den växande otryggheten på arbetsplatserna. När frågan om visstidsanställningar behandlas lovar regeringen endast att ”följa utvecklingen” och ”återkomma med förslag”. Det kan inte ens betraktas som att koka soppa på en spik för en statsminister som vann valet med ett tiopunktsprogram för ökad trygghet.
Fördelningspolitiskt angriper regeringen inte heller de verkliga problemen. I budgetpropositionen skriver regeringen att de oroas över ett Sverige som dras isär. Regeringen fastslår helt riktigt att det är de ökade kapitalinkomsterna och minskade inkomstutjämnande skatterna som är de viktigaste orsakerna till den växande ojämlikheten. Trots detta tillåts överklassen sitta i skyddat bo och budgetförslaget är kliniskt fritt från förslag på hur den allt större ansamlingen av pengar i samhällstoppen ska angripas.
En fördelningspolitik värd namnet kan inte endast handla om att ge smulor till de som har det absolut sämst, utan måste också och inte minst handla om att ta pengarna där de finns så att vi kan använda dem där de behövs.
Ta bara de svenska storbankerna som förra året gjorde en sammanlagd vinst på 80 miljarder kronor. Det är 32 gånger mer än den rödgröna regeringen satsar på trygghet och välfärd i sitt budgetförslag. Som en jämförelse hade de fyra storbankernas vinst räckt till 150000 nya jobb i den gemensamma välfärden.
Men dessa pengar går inte till vård, omsorg eller skola. Istället plockade storbankernas ägare förra året ut nästan tre fjärdedelar av vinsten i aktieutdelningar. 55 miljarder kronor kunde dessa aktieägare plussa på till sina redan enorma förmögenheter. Med andra ord kunde ägarna till bankaktier plocka ut 105000 kronor i minuten under förra året. Inte konstigt att klyftorna ökar och den gemensamma välfärden plundras på tillgångar.
Samtidigt visar ny statistik från Statistiska Centralbyrån att allt färre människor äger en allt större del av aktieförmögenheten. De fem procenten med störst innehav äger uppåt 80 procent av den totala aktieförmögenheten. Det är hos denna tjugondel av befolkningen som de stora pengarna finns. Sverige behöver inte i första hand ett krig mot den växande fattigdomen, utan ett krig mot den växande rikedomen.
Budgetförslaget är som sagt en tunn soppa. Smaklös nog för att inte riskera den Decemberöverenskommelse som i praktiken innebär att regeringen regerar på nåder av borgaralliansen.
I ett Sverige där klyftorna ökar men där de politiska partierna samlas runt en politik som inte gör någon varken upphetsad eller förbannad, lämnas hela oppositionsrollen åt högerflanken. Inte så konstigt att
Sverigedemokraterna förbereder valframgångarna 2018 genom att ytterligare putsa upp fasaden.
Den stora vinnaren på Decemberöverenskommelsen och så även på den föreslagna budgeten är Svenskt Näringsliv. Det är kapitalets krav på politiskt lugn och uppslutningen bakom fjäsket för överklassen som har segrat. Svenskt Näringsliv är mer än nöjda så länge överklassen tillåts gå fria och fördelningspolitiken reduceras till att olika grupper i samhällets nedre del ska slåss om smulorna.
