Det pågår en kampanj från den europeiska borgerligheten för att skriva om historien om andra världskriget. I Sverige är det främst Expressen-liberalerna som tagit fram historierevisionismens suddgummi för att med hjälp av akademisk expertis skriva om det förflutna så att det passar med dagens intressen och maktförhållanden.
Som bakgrund finns de ökade spänningarna i förhållande till Ryssland. Sverige har anammat rollen som spjutspets för den USA-ledda aggressionen i östra Europa riktad mot ett Ryssland som har rest sig ur den förnedring och det förfall som följde på Sovjetunionens sammanbrott.
Den svenska överheten spelar ett farligt spel som underblåser spänningar och rustning. Dessvärre har Margot Wallström tagit upp den bildtska stafettpinnen. I förhållande till Ryssland ligger politiken fast.
Det är skamligt att Sverige inte skickar något statsråd till firandet av segern mot fascismen i Moskva i maj och samtidigt pumpar in pengar till den liberal-fascistiska sidan i kriget i Ukraina. Men dessvärre är det inget nytt.
Även om den svenska socialdemokratin försökte balansera för att hålla Sverige utanför stormaktskriget på 1930 och 40-talen, så pressade borgerligheten och överklassen på för att underordna oss den då mäktigaste imperialistiska makten. Hade den svenska borgerligheten fått som den velat 1941 så hade Sverige deltagit i operation Barbarossa och det tyskledda totalkriget österut.
Men försöket att skriva om historien handlar inte bara, eller kanske främst, om dagens maktpolitik i förhållande till Ryssland. Fascismens nederlag 1945 innebar ett enormt bakslag för Europas borgerlighet och en lika stor seger för arbetarklassen i de europeiska länderna och för den antikoloniala befrielsekampen i stora delar av världen.
Den antifascistiska kraften fanns hos arbetarklassen, i den organiserade arbetarrörelsen och främst i dess kommunistiska del. Kommunisternas avgörande roll i bekämpandet av fascismen och Sovjetunionens helt dominerande insats i segern över Nazityskland har sedan 1945 varit en nagel i ögat på den europeiska borgerligheten.
Det var inte liberalerna som hamnade i nazistiska tukthus eller koncentrationsläger. Förutom ett litet toppskikt som gick i exil gick de flesta borgare till sina kontor som vanligt och för storföretagen innebar de fascistiska maktövertagandena ofta valuta för investerade pengar.
Detta gällde inte bara i Tyskland och Italien. Även i kapitalistiska länder utan fascistiska regeringar sågs fascismens framgångar som positiva. Stora delar av den europeiska borgerligheten satsade på den fascistiska hästen. I varje fall på kontinenten var det fascisterna som skulle lösa kapitalismens kris – både den härva av motsättningar som den ekonomiska krisen orsakat och det politiska hot som kom från arbetarrörelsen och vänstern.
Hatet mot arbetarrörelsen och de förtryckta i kolonierna var inte unikt för fascisterna. Hitler och Mussolini var i denna mening bara goda europeiska borgare. Inte annorlunda än Winston Churchill som 1937 sa att han inte ansåg ”att det har begåtts någon orätt mot indianerna i Amerika eller de svarta i Australien bara därför att de har ersatts av en högre och starkare ras”.
Det var först när den tyska imperialismen trampade det brittiska imperiet på tårna och den japanska militarismen hamnade på kollisionskurs med USA som fascismen blev ett problem. Och det var först efter att kriget mot Hitlertyskland redan hade avgjorts på östfronten som den andra fronten öppnades i och med landstigningen i Normandie. Att det dog mer än dubbelt så många sovjetiska soldater enbart i slaget vid Stalingrad som det dog USA-soldater under hela världskriget är ett faktum som inte ens Expressens kulturredaktör kan förneka.
Slaget om historieskrivningen om andra världskriget handlar inte om att gräva ner sig i historiens skyttegravar. Det handlar om klasskamp här och nu, mot en europeisk borgarklass som i en ekonomisk och politisk kris vill stärka sin makt.
”Den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nuet kontrollerar historien”, som George Orwell träffande formulerade varför de härskande även vill kontrollera det förflutna.
All heder till Åsa Lindberg och Jan Guillou som tagit upp striden med Expressen-liberalerna.
