Hellre nyval än fortsatt arbetarfientlig högerpolitik.
Efter att Stefan Löfven slängt dörren i ansiktet på Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet står det klart att han tänker sig en samregering med Miljöpartiet stödd på något av de små borgarpartierna. Att kalla detta för en mittenregering är rent falskt, med tanke på att samtliga dessa partier lagt sig till höger om Moderaterna när det gäller att motarbeta fackliga rättigheter, bana väg för lönedumpning, otrygghet och privatiseringar.
Valet 2014 bekräftar att borgaralliansen är dödsdömd, i varje fall för tillfället. Endast Annie Lööv och Jan Björklund klamrar sig fast vid det sjunkande fartyget, trots att kapten Reinfeldt och styrman Borg tog första chansen att kasta sig i livbåtarna och ro iväg mot välbetalda framtidsjobb.
Att bjuda in skeppsbrutna nyliberaler till den nya regeringsskutan, om än i rollen som flytbojar, är ett direkt hån mot LO-kollektivet. De fyra partierna lyckades tillsammans inte skrapa ihop mer än 17 procent och inget av småpartierna lyckades ens kravla sig över fyra procent av LO-folkets röster.
För att vinna acceptans för den löfvenska högergiren försöker man från fackligt håll skrämma med sverigedemokrater och hotande nyval. Medlemmarna manas till lugn och eftertanke.
En regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är ju trots allt att föredra. Resonemanget går ut på att även om en sådan regering måste söka blocköverskridande kompromisser så blir det troligen bättre än den vedervärdiga alliansregering vi lidit under i åtta år. Det är dessutom avgörande att förhindra att de blåbruna Sverigedemokraterna får inflytande. Det finns grader även i helvetet och en kompromiss med något antirasistiskt borgerligt parti är väl trots allt bättre än med ett rasistiskt borgerligt parti.
I dessa uppgivna tankebanor har diskussionen trasslat in sig. Inte minst gäller detta inom fackföreningsrörelsen. En av de tydligaste förkunnarna av uppgivenhetens evangelium är Anders Ferbe, Löfvens efterträdare som IF Metall-bas.
”Det enda vi kan göra från fackligt håll är att stödja Stefan Löfven att hitta en lösning som gör att landet kan regeras”, förklarar Ferbe i Dagens Arbete och menar att det ”viktiga nu är att se till att riksdagsmajoriteten inte är emot en socialdemokratisk budget”.
De avvikande rösterna är påfallande få och svaga. En frisk fläkt i den unkna uppgivenheten kommer från byggnadsarbetaren Kent ”Renen” Johansson som på SVT Opinion kallar Löfvens spel vid dess rätta namn: ”ett direkt hån mot oss som kämpar för solidaritet och rättvisa” och en katastrof som måste stoppas.
Ur arbetarperspektiv är inte ett nyval det värsta tänkbara alternativet. Det värsta vore fortsatt arbetarfientlig högerpolitik. Ytterligare fyra år med växande otrygghet, lönedumpning, splittring mellan arbetare och växande fattigdom. Om denna politik dessutom byggs på blocköverskridande överenskommelser med motiveringen att isolera Sverigedemokraterna, så kommer SD kunna fortsätta att växa utifrån en förljugen bild att de är ett oppositionsparti.
Arbetaralternativet är att kräva att den nya regeringen lever upp till sina vallöften. Kräva att en ny regering också leder till en ny politik.
I valrörelsen utlovades en kraftigt förbättrad arbetslöshetsförsäkring med höjda tak, högre ersättning och att fler ska omfattas av försäkringen. Socialdemokraterna lovade att stoppa utförsäkringarna genom att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen och höja ersättningen till 80 procent under hela sjukskrivningsperioden.
Löfven lovade att rida spärr mot lönedumpningen genom att riva upp Lex Laval, införa huvudentreprenörsansvar, öka kontrollen gentemot företagen samt att se till att kollektivavtal ska gälla vid all offentlig upphandling. Sossarna lovade även att rensa upp i lönedumpningen inom åkerinäringen genom att lagstifta om att chaufförerna måste vara anställda i det berörda åkeriet.
I utspelet tillsammans med LO lovades att det ska bli förbjudet att hyra ut och in arbetskraft för stadigvarande arbetskraftsbehov. Otrygga och begränsade anställningar ska motverkas genom ändringar i Las.
Lägg till detta löftena om rejält ökade statsbidrag till kommuner och landsting för att anställa fler i skolan, vården och omsorgen. Avskaffandet av den fria etableringsrätten för friskolor och obligatorisk Lag om valfrihet. Satsningar på skolan med extra mycket resurser till skolor med tuffa förutsättningar och dåliga resultat. Byggandet av en kvarts miljon nya bostäder de kommande sex åren, med inriktning på hyresrätter samt upprustning av miljonprogramområden. Och även satsningar på järnvägen – både nybyggnation och underhåll samt förstatligande av underhållet.
Dessutom vore det hög tid att lyssna till pensionärsorganisationernas krav och avveckla premiepensionssystemet, ta bort bromsen ur pensionssystemet och tillför nya resurser till pensionssystemet.
Kommunistiska Partiet anser inte att en sådan politik är tillräcklig, för att på allvar ändra styrkeförhållandena i samhället krävs mer än så. Men en sådan politik vore i varje fall ett steg i rätt riktning.
Istället för att passivt invänta att fundamentet för ytterligare fyra års högerpolitik tillåts stelna, måste hållningen från arbetsplatserna och fackföreningarna vara att kräva att vallöftena hålls. Lägg fram politiken och tvinga borgerligheten i riksdagen, inklusive deras blåbruna företrädare i Sverigedemokraterna, att bekänna färg.
Givetvis kommer borgaralliansens partier och dess stödparti Sverigedemokraterna att fälla en sådan budget och därmed uppstår kanske ett läge av nyval. Men det är ett bra mycket bättre utgångsläge för arbetare än fortsatt högerpolitik och splittring.
Sverige har snart en ny regering, men vad vi behöver är en ny politik och kraften för att driva fram en sådan politik finns på arbetsplatserna.
