Mindre bra är den andefattigdom som präglar riksdagspartiernas budskap. Så anser Socialdemokraterna att det är ”dags för kunskap” i skolan och i brist på egen skolpolitik ekar Moderaterna om ”mer kunskap”. Det är rent infantilt. De två största riksdagspartierna går till val på självklarheten att skolan skall förmedla kunskap, som om härd-smältan skulle bero på en utbredd kunskapsnegativism.
Som administratör av kunskapsraset i svensk skola väljer utbildningsminister Jan Björklund (FP) en annan ingång. Han skyller på stökiga elever och vill därför återinföra betyg i ordning och uppförande – ”som skarp ammunition till föräldrarna”.
Inget ont om ordning och reda. Att det skall vara lugnt i klassrummen är lika självklart som att skolan skall förmedla kunskap. Men att överföra ansvaret för ordningen till föräldrarna är både fegt och verkningslöst.
Kunskapstörst uppnås inte genom straffåtgärder, vare sig i skolan eller hemmen, utan genom goda pedagoger och särskilt stöd till elever med problem. Björklunds betyg kommer bara att stämpla problemelever för livet och i värsta fall göra dem ännu mer stökiga.
Jan Björklund må vara ordningspedagogikens mest gapige företrädare, men vi vill anklaga honom för att ha drivit fram en stökigare skola. Genom det fria skolvalet och högerns sorteringsskola har studiemotiverade elever skiljts från elever som har svårare att motivera sig. Det är negativt i sig, då motivation inom en grupp kan användas som inspiration för mindre motiverade. Men det blir rent katastrofalt när skolpengssystemet inte tillför tillräckliga resurser till dem som mest behöver dem.
En elev med koncentrationssvårigheter blir inte mer koncentrerad av att sitta i grupp med kamrater med liknande problem och då rakt inte av att bli stämplad som bråkstake i betyget.
Vi har sagt det förut och säger det igen: Härdsmältan i svensk skola har sin grund i kommunaliseringen av skolan, genomförd av S och V i slutet på 1980-talet, och i det marknadsanpassade friskolesystemet, beslutat av regeringen Bildt 1992.
Självklart finns fler problemorsaker, som nedskurna resurser och alltfler elever med bristande kunskaper i svenska, men det är dessa båda politiska systemförändringar som lagt grund till en skola som inte kan och inte vill ge alla elever lika rätt till bra utbildning.
Det är här det krävs omprövning. För att det överhuvudtaget skall bli möjligt att få den svenska skolan på rätt kurs igen, med alla elevers lika rätt för ögonen, så måste huvudansvaret för skolan återföras till staten och friskolesystemet måste skrotas till förmån för en enhetsskola.
Vi vill understryka att båda åtgärderna är nödvändiga. Också Jan Björklund vill idag förstatliga skolan, men en förstatligat friskolesystem ger ingen enhetlig skola, bara en ny administration av ett marknadskaos. Det som behövs är en statlig enhetsskola som fördelar resurser utifrån behov i olika områden och skolor.
