Vänsterpartiets rapport ”Dela bankerna – minska riskerna” är en märklig läsning, framförallt för att den fullständigt dväljs inom ett borgerligt ekonomiskt perspektiv. I rapporten finns inte tillstymmelse till socialistisk ambition, inte ens i reformismens försiktiga steg för steg-modell. Utgångspunkten är istället att kapitalismen i det stora hela fungerar bra, men att brister måste rättas till för att den skall fungera bättre.
Rapporten konstaterar att dagens finanssystem socialiserat förlusterna medan vinsterna (och makten) förblir privata. Det är en riktig beskrivning av ett absurt förhållande. Dagens storbanker spelar en så avgörande roll i samhällsekonomin att de blivit ”to big to fall”, som det heter på ekonomspråk, för stora att gå omkull.
Därför har staterna övertagit 95 procent av riskansvaret.
Staterna täcker upp för alla förluster, som den svenska, vilket givetvis innebär att bankernas direktörer och ägare tar allt större risker i jakten på maximal vinst. Går det fel betalas notan av skattebetalarna.
Förhållandet är som sagt absurt. Men det kan lösas. Antingen genom att förlusterna privatiseras, som vinsten, eller genom att också ägandet socialiseras. Ägande och risk, vinst och förlust, måste helt enkelt bringas i samklang med varandra.
Att låta stora banker gå i konkurs kan synas som en lockande tanke. Låt ägarna betala! Men i en ekonomi som inte fungerar utan krediter blir följderna av en sådan lösning destruktiva för samhället, med en ekonomi på sparlåga och kraftigt ökad arbetslöshet. Socialister förespråkar därför självklart ett förstatligande av hela banksektorn.
En sådan åtgärd inbegriper ett stopp för alla finansiella spekulationer. De statliga bankerna skall inte vara vinstmaskiner, utan samhälleliga institutioner som sörjer för att det finns tillgång till samhällsnyttiga krediter. Kravet på ett förstatligande rymmer därmed en socialistisk vision. Samhällsnytta och planering istället för vild jakt på största möjliga vinst.
Det självklara är dock inte självklart för Vänsterpartiet. Tvärtom avvisar partistyrelsen inför kongressen i januari motions-krav på ett förstatligande av hela banksektorn.
”Det har varit ett medvetet val att inte ställa det kravet som svar på finanskrisen”, skriver partistyrelsen i sitt motionssvar. Istället förespråkas en bankdelningslag, där den traditionella bankverksamheten (in- och utlåning) skiljs från investmentverksamhet (spekulation).
Resultatet förväntas bli återupprättade lokala sparbanker i ett framtidsland som mest liknar en sörgårdsidyll. De avknoppade investmentbankerna får dock klara sig bäst de kan och i vart fall utan statliga förlustgarantier. Visst låter det tilltalande?
Men inte helt. För sedan politikerna lämnade våra pensionspengar till finansiell spekulation har en god del hamnat i just investmentbankerna och det utan insättningsgarantier. Den lilla haken verkar rapportförfattarna inte ha tänkt på.
Idén om en bankdelningslag är inte ny. Vänsterpartiet hänvisar visserligen inte till de sorgliga resterna av Europeiska Arbetarpartiet, som länge drivit kravet på en bankdelning, utan till den brittiska bankutredningen ICB, som i sin slutrapport föreslår just en separation av traditionell bank-verksamhet från investmentverksamhet, detta för att staten inte skall behöva ta ansvar för annat än samhällsviktig kreditgivning.
Vänsterpartiets nya krav ryms alltså inom en borgerlig diskussion, till skillnad från det socialistiska kravet på ett förstatligande av hela banksektorn, vilket lär vara den uträknade poängen. Här skall inte utmanas i onödan och framförallt skall anklagelser om verklighetsfrånvänd socialism undvikas.
Lustigt nog är V-förslaget ändå illusoriskt. Varken bankdelningslagen eller övriga förslag i rapporten, som en höjning av kapitaltäckningskravet från nuvarande 7,5 procent ända upp till 20 procent, ryms inom EU-lagstiftningen. För att förslagen skall bli verklighet i Sverige måste Vänsterpartiet alltså först stöpa om hela EU, annars flyttar storbankerna bara sina huvudkontor utomlands och kan sedan fortsätta sin verksamhet i Sverige som förut i skydd av den överordnade EU-lagen.
Men det är skillnad på att vara föregivet verklighetsfrånvänd och illusorisk. Kan såväl EU-kommissionen som finansmarknadsminister Peter Norman kräva höjd kapitaltäckning i bankerna kan V bjuda högre utan att hamna i frysboxen och utan risk för att avfärdas som drömmare. Vänsterpartiet kan också kräva att statens ägande i Nordea utökas och att redan helstatliga SBAB får utökade befogenheter.
Inte ens Jan Björklund kan göra socialism av några fler statliga aktier och bankkontor.
Alla förslag är inte dåliga. Tvärtom. Som Vänsterpartiet är vi för att Sverige säger nej till att slösa skattepengar på en bankakut i hela EU, vi är för höjda kapitaltäckningskrav och vi är för en ny statlig investeringsbank, för att nämna några gemensamma nämnare. Också en socialistisk vänster måste i det korta perspektivet ställa krav som ryms inom det kapitalistiska systemet.
Problemet uppstår när hela politiken ryms inom kapitalismen; när tanken på ett annat sätt att organisera samhället mönstras ut till förmån för ett lappande och lagande på ett system som alls inte ifrågasätts i grunden. Vi vet inte om det bara är av feghet, men genom att avskriva kravet på ett förstatligande av bankerna i en situation som formligen ropar efter socialistiskt inspirerade lösningar, så sällar sig V till idén om kapitalismen som all vår framtid.
Rapporten om bankdelningslagen presenterades av partiledarkandidaterna Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt och partistyrelsen hänvisar som sagt till den i kongresshandlingarna, så rapportens förslag är officiell V-politik. Själva texten verkar dock vara skriven av en handelshögskolestudent på utflykt. Så skrivs strävan efter maximal profit som ”incitamentsstruktur” och den nuvarande krisen förklaras med ”betydande brister i det kapitalistiska systemet i allmänhet och dess nyliberala tillämpning i synnerhet”.
Smaka på det. Kapitalismen brister, framförallt när den hanteras av nyliberaler. Men det är inget grundläggande fel på den.
I några avseenden är rapportens skrivningar häpnadsväckande, som i avsnittet om sk blankning. Denna rent spekulativa verksamhet innebär att en säljare gör affärer med lånade värdepapper, som aktier. Affärsidén är att sälja till ett högt pris för att inom lånetiden köpa tillbaka samma papper till ett lägre pris. Blankning handlar alltså uteslutande om att tjäna pengar på pengar, med börsfall på de lånade pappren som mål och allt som oftast manipulerad verklighet.
I den grövsta formen av detta spekulationsspel har säljaren inte ens tillgång till de papper han gör affärer med, utan bara löften om att få tillgång (optioner). Denna form kallas ”naken blankning”.
Om detta sjuka spekulationsspel skriver V-rapporten: ”Vår bedömning är att de samhällsekonomiska kostnaderna och riskerna med olika typer av blankningsoperationer klart överstiger den samhällsekonomiska vinsten av densamma. Vi föreslår därför att sk naken blankning förbjuds.”
Samhällsekonomiska vinsten!? Bara den som lämnat kritiken av kapitalismen bakom sig kan skriva något så infantilt om spekulation och bara ynkryggen nöjer sig med att kräva förbud av bara den värsta delen av en rent samhällsskadlig verksamhet.
Vänsterpartiets syn på statligt ägande är minst sagt svajig. Visserligen talar partiprogrammet om att ”företag som har en nyckelroll i den samlade ekonomin skall ägas av samhället”, men det hindrade inte Vänsterpartiet att i riksdagen rösta ja till en privatisering av Telia, när utförsäljningen inleddes år 2000.
Nu spottas det åter på partiprogrammet. Genom en politik som bortom alla fraser och krav på regleringar värnar det privata bankägandet. Det är först om och när bankerna begär statligt stöd som Vänsterpartiet kräver ersättning i form av statligt delägande.
Bankdelningsförslagen kan möjligtvis kallas borgerlig vänsterpolitik. Men med socialistisk politik har det inget att skaffa.
