Antikommunism som statlig sanning

Moderate kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var där och hon var synbart belåten. Nu skall antikommunismen äntligen upphöjas till statlig sanning.

I första omgången har historieskrivningsmyndigheten valt att granska kommunismens påstådda brott i Sovjet, Kina och Kambodja. Det material som hittills lagts ut på hemsidan är synnerligen torftigt, det utgör i stort sett ett hopkok av den gängse antikommunistiska litteraturen, med charlataner som Robert Conquest och RJ Rummel som avdammade sanningsvittnen.

Att gå igenom detta hopkok i detalj är vare sig möjligt eller meningsfullt. Men låt oss helt kort och mer i allmänhet redogöra för vår egen syn på de dramatiska och komplicerade händelseförlopp som historieskrivningsmyndigheten gör platt propaganda av.

”En revolution är ingen tebjudning”, säger Mao Zedong i en ofta citerad fras. Det är en sanning som gäller alla revolutioner. Revolutioner utgör väldiga samhällsomvandlingar och därmed väldiga konflikter mellan gammalt och nytt och mellan de grupper av människor, klasser, som bär upp gammalt och nytt. Så var franska revolutionen 1789 sannerligen ingen tebjudning för dem som fördes till giljotinen eller för de godsägare som helt sonika slogs ihjäl av uppretade bondemassor, så borgerlig den var.

Men sanningen gäller i synnerhet socialistiska revolutioner. För att socialistiska revolutioner är så mycket mer långtgående än alla tidigare revolutioner.

Efter den feodala revolutionen kunde den tidigare slavägarklassen återuppstå som feodal aristokrati och efter den borgerliga revolutionen kunde den feodala aristokratin återuppstå som borgarklass, vilket dessa klasser också gjorde. Men efter den socialistiska revolutionen kan den störtade borgarklassen inte återuppstå som annat än borgarklass, vilket gör den borgerliga kontrarevolutionen till den mest frenetiska och mest terroristiska av alla kontrarevolutioner.

Om detta handlar socialismens hittillsvarande historia. Om den mest frenetiska klasskamp, om en kamp där de klasser som i revolutionen förlorat sina privilegier gör allt för att återfå sin förlorade ställning, med alla till buds stående medel och som regel i allians med utländska allierade. Men socialismen handlar också om en kamp för att övervinna ekonomisk och kulturell efterblivenhet, ett nog så svårt kampavsnitt.

Ingen tebjudning, alltså, utan konflikt och kamp. För att nytt aldrig tillåts ersätta gammalt och uttjänt utan konflikt och kamp.

Vad gäller Kina kan man säga att Mao Zedongs politik präglades av ett stort mått idealism, som under den misslyckade industrialiseringskampanj som kallades ”det stora språnget”. Men att förvandla detta och andra misslyckanden till ”brott mot mänskligheten”, som historieskrivningsmyndigheten gör, är rent ut sagt infantilt. För att det bortser från den kinesiska revolutionens helhet av frigörelse från mångtusenårigt feodalt och nyblivet imperialistiskt förtryck.

Ett annat exempel. Historieskrivningsmyndigheten gör statlig sanning av Robert Conquests gamla lögn om en ”framkallad” hungersnöd i Ukraina 1932-33. Kollektiviseringskampanjen sägs utgöra orsak till nöden och den stämplas därmed utan prut som ett brott mot mänskligheten.

Den som närmar sig historien med ett uns av öppet sinne måste åtminstone reflektera över ett annat perspektiv. Kollektiviserings-kampanjen utgör den modernisering av jordbruket som genomfördes här i Sverige ett drygt halvsekel tidigare (och som tvingade över 1 miljon svenskar att utvandra till Amerika för att överleva), helt nödvändig i ett Sovjet som redan i början på 30-talet förberedde sig för ett tyskt angreppskrig.

Framförallt handlade det om att frigöra arbetskraft till den snabbt växande industrin. Hade det inte varit för det annalkande kriget, så hade kollektiviseringen säkert genomförts i ett lugnare tempo och med ett större mått av frivillighet. Men nu handlade det om överlevnad och därför var det nödvändigt att modernisera jordbruket i konflikt med de storbönder (kulaker) som motsatte sig kollektiviseringen. Vilket fick svåra följder i inte minst Ukraina, där kulakerna slaktade sina djur och brände sin skördar för att sabotera kollektiviseringen. Det handlade helt enkelt om en rasande klasskamp.

Sovjetunionens ledare begick utan tvekan fel och misstag i denna kamp, något som självaste Stalin medgav i efterhand. Men utan kollektiviseringen hade industrialiseringen försenats och utan industrialiseringen hade Hitler högst sannolikt lyckats i sina förfärliga avsikter (som inkluderade utrotning av 100 miljoner slaver).

Ett annat perspektiv. Men inte för historieskrivningsmyndigheten, vars uppdrag inte är att skapa förståelse för historiska processer, utan att politiskt moralisera över dem. I enlighet med regeringsdirektiv.

Ingen ny samhällsordning har uppstått utan stora konvulsioner. Glöm för all del inte att kapitalismens förutsättning var utrotningen av Amerikas indianer och den därpå följande slavhandeln.

Men för den sakens skull går det inte att göra historien till en historia om brott. Den som vill förstå historien måste sätta in allt som sker i ett alltid lika komplext sammanhang.

Historieskrivningsmyndighetens uppdrag är inte att skapa förståelse. Utan att göra borgarnas historiesyn till statlig sanning. Resultatet blir den mest infantila propaganda.