Vi vill absolut inte verka griniga. Visst är det bra att Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin ändrat sig vad gäller högerregeringens försämringar av a-kassan.Den återställare som sossarnas nya radarpar unisont avfärdade för bara några månader sedan förvandlades dagen före 1 maj till ett tidigt vallöfte. Något måste sossarna ha att komma med på 1 maj.
Nu utlovas en höjning av ersättningen till 80 procent. ”För de allra flesta”, som de heter i det gemensamma utspelet (DN-debatt 30/4).
Vilket åtminstone betyder att sossarna lovar att höja det inkomsttak som högerregeringen sänkte.
Den misstrogne kan invända att löftet därutöver är minst sagt diffust. I sin DN-artikel säger Sahlin och Lundby-Wedin
ingenting om ersättningsperioderna, ingenting om de skärpta kraven på de arbetslösa och ingenting om avgifterna.
Vad händer om Anders Borg lyckas i sitt uppsåt att helt privatisera och konjunkturanpassa a-kassan? Skall den utlovade höjningen av ersättningen i så fall finansieras via ytterligare avgiftshöjningar? Därom tiger Sahlin och Lundby-Wedin.
Mona Sahlin omgärdar sitt nyvunna ordförandeskap med yvigt tal om förnyelse. Det kan låta vackert. Men i konkret politik betyder det att socialdemokratin under hennes ledarskap kommer att ta ytterligare steg i liberal riktning. Vilket redan klargjorts vad gäller skolan.
Givetvis måste Sahlin samtidigt återknyta till socialdemokratisk tradition. Vilket lär vara syftet med det senkomna och begränsade återställarlöftet. De socialdemokratiska kärnväljarna får något litet att hoppas på och något att lugna upprörda känslor med.
Återställarkravet är inte mycket att yvas över. Men ett löfte är ett löfte, om så ett litet ett. 80 procent är det sagt och det skall vi ta till oss. Inte för att försvaret av a-kassan skall skjutas upp till valet 2010, det är en nederlagslinje. Men väl för att vare sig sossarna eller LO skall slippa undan det löfte som nu är utfärdat.
Här finns det dessvärre anledning att resa ett varningens finger.
Minns valrörelsen 1994. Då lovade Ingvar Carlsson på heder och samvete att återställa a-kassan till 90 procent, om sossarna vann valet. Vilket de gjorde. Men Göran Persson han knappt slå ner rumpan i finansministerstolen förrän han via en uppgörelse med centern istället sänkte ersättningen till 75 procent.
Sedan dess är det ursprungliga återställarkravet för evigt begravet inom socialdemokratin. En ersättning på 90 procent finns inte längre i sossarnas föreställningsvärld. Vad som var före 1991 finns inte. I den bästa av sossevärldar är det regeringen Bildts ersättningsnivå som utgör a-kassans ultimata trygghet.
Detta mönster går igen på i stort sett alla områden. I opposition gnölar socialdemokratin över flertalet borgerliga åtgärder. Men när sossarna väl återkommer till regeringsmakten så tar man över dem som egen politik.
Den som hoppas att Sahlins och Lundby-Wedins återställarlöfte gäller a-kassan som helhet bör därför låta hoppet fara. All erfarenhet säger tvärtom att en sosseregering efter valet 2010 kommer att behålla och vårda flertalet av de försämringar som högerregeringen genomför. Och då är de redan genomförda försämringarna ändå bara början.
Den viktiga slutsatsen av detta är att det är absolut otillåtligt att lägga ner kampen mot försämringarna i a-kassan i avvaktan på valet 2010. Dels för att socialdemokratin faktiskt inte lovar att riva upp försämringarna, löftet är mycket mer begränsat än så, och dels för att det nu utfärdade löftet inte går att lita på.
Höstens protester mot försämringarna av a-kassan måste helt enkelt få en skyndsam fortsättning. Om Borg, Littorin & Co tillåts härja fritt, så finns det inte mycket kvar av a-kassan om tre år.
Därutöver duger det inte att försvara det som var före högerns valseger i fjol. För att redan det var ett resultat av en tidigare högerattack.
Vi kommunister hävdar envist att ersättningen i a-kassan skall återställas till 90 procent. Och att de chockhöjda avgifterna samtidigt skall sänkas. Det är inte den enskilde som skall ta ansvar för arbetslösheten. Utan samhället.
Det blir dyrt, hävdar den klentrogne. Visst. Men aldrig så dyrt som dagens massarbetslöshet.
Högern säger att det skall kosta att vara arbetslös. Vi kommunister säger att arbetslösheten skall kosta dem som tjänar på den. Politikerna kan behöva lite incitament. Om det är för dyrt att ge dem som kastas ut i arbetslöshet en rimlig inkomsttrygghet, så får väl de som makten haver se till att få fram arbete åt alla. Varför inte genom en generell arbetstidsförkortning. Om det finns arbete åt alla blir ingen ersättningsnivå för dyr.
Det gäller som alltid att vända på steken. Det är arbetslösheten som är för dyr. Inte a-kassan.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
